Jag behöver en ubåt i mitt kök

Idag stockar det sig i halsen. Och hjärtat gör ont. Mitt mammahjärta.
Min son, min älskade underbara son. Ni vet han som ger mig växtvärk i hjärtat och träningsvärk i hjärnan. Han har det jobbigt. Och jag känner mig otillräcklig.

Igår var ingen bra dag för Sixten i skolan. Ett bus som blev slagsmål. Min son han förstår inte att det här med när någon tar hans mössa på skoj. Vi kan förklara för honom men han kan inte förstå. Han blir arg. Och han känner sig kränkt. Lika lite som han tycker om att man skojar på hans bekostnad tycker han om att skoja på andras bekostnad. Ungen älskar sarkasm och ironi men inte att skoja eller skratta åt andras eller sina egna fadäser. Det blir så fel. Och det är en av många saker vi neurotypiska kanske inte kan förstå eller greppa. Och just ordet kränkt är ett ord jag är så försiktig med att använda. Men han känner sig kränkt. Och han agerar på sina känslor. Impuls. Han kan inte hejda sig alltid. Och har skoldagen redan börjar skit så går det så snabbt utför.

Nationella prov. Elände. Min son är otroligt klipsk. Så smart att man baxnar. Men han kan inte på samma sätt som man tänker att det ska gå till på ett prov. Igår skulle de i grupp komma fram till hur ett kök ska se ut. Prata och rita. Min son kan inte rita. Pennan är svår. Min son kan inte sätta sig in i andras perspektiv. Han ville bara ha en ubåt i sitt kök. Och när han har snöat in på en ubåt i ett kök så måste det finnas en ubåt i ett kök. Han blev godkänd då han kunde samtala och lyssna. Han kan berätta hur saker ska vara. Han kan bara inte förstå hur andra tänker. Vaddå diskmaskin? Vi får välja fritt – jag vill ha en ubåt. Tappra klasskamrater hade han. Så tappra och jag vill krama dem. Det blev ett garage utanför köket med en ubåt.

Men så sket det sig på rasten. Och jag blev så ledsen i hjärtat. Jag vill inte att han ska bli den där ungen med stämpeln som slåss när han blir arg. Andra föräldrar som tycker undan sina barn. Lek inte med honom, han är besvärlig. Lek inte med honom, autistiska barn kan inte…blablabla. Autistiska barn kan många saker.  Så många saker. Ja de har sina begränsningar men sen har de också sina obegränsningar.
Jag önskar inte att min son blir han som aldrig blir bjuden på kalas eller ingen kommer på hans kalas. Men verkligheten ser ut exakt så här för många barn med diagnoser. De är jobbiga. Skräniga och ouppfostrade. De sätts i ett fack. Den där ungen. Så ja, det gör ont idag. Inte för min egen skull. Men för Sixten som när han har en bra eller vanlig dag är en vänlig liten kille med humor och massor med påhitt. När han skrattar, skrattar jag. Hans skratt. Alltså.

Men nu är det nationella prov. Vikarier. Press. Och det blir tokigt. Batteriet laddar ur snabbare. Ni vet, som med iPhone i kyla. Så är det med Sixten i en dag som inte är som den ska. Med vikarier och nationella prov. Ljud, ljus och dofter. Han upplever dem tusen gånger starkare än oss neurotypiska.

Jag ringde lilleman idag och jag förstod redan när han svarade hur pissig dagen varit. Och idag vill han inte gå till skolan imorgon. Det som hände igår, bär han med sig flera dagar. Och han tycker ju inte om när han gjort någon illa. Det skaver så många dagar efter. Och vi försöker och försöker med strategier…

Så livet till en autistisk pojke kräver sina superkrafter. Och idag har jag inte tillgång till några.  Och jag har inte någon ubåt i mitt kök.

 

 

Nackspärr och fraser som får mig att vilja slåss

Att vakna upp med sprängande huvudvärk och nackspärr är väl ingen idealisk start på helgen. Men som så många ”kloka” och ”underbara” människor säger till mig; man får inte mer än man orkar bära. Ibland knyter sig näven i fickan och man får verkligen kämpa för att inte delge en rejäl snyting. Pffft. Vad är det för fras?
Får frågan ”är allt bra” ett par gånger om dagen på jobb. Av välmenande kollegor som vill växla några artighetsfraser. Då menar jag inte MINA kollegor på hyllan. Utan alla andra som sitter på andra besläktade bolag i samma hus. Mycket trevliga kollegor, men vad ska man svara när det knyter sig i magen och tårarna bränner bakom ögonlocken?
Jag skulle inte vilja jobba någon annanstans ändå, för de kollegorna som frågar, de vet ju att jag är lite knäpp och galen. Så om jag gråter lite tills jag skrattar skulle det uppfattas som en helt vanlig Nelliedag. Eller Nelliedrag. Inget konstigt. För det mesta är jag ändå rätt glad och högljudd. Jag är omgiven av många elefantastiska männsiskor på min arbetsplats. Jag klagar inte.

Nackspärr. Liten utmaning att klä på sig. Och jag är så glad att jag har min son vid min sida idag. Vi ska sitta i en hall, som förmodligen är hans värsta mardröm. Min påg, hans hjärna fungerar inte som de flestas. Alla intryck, de som vi knappt noterar, ljud, ljus, dofter och allt som rör sig, alla detaljer de blir som stora event i hans huvud och tröttar ut honom. Vissa ljud upplever han som direkt obehagliga och hotfulla. Samma med ljus. Man ser det tydligt när det blir för mycket och på en nanosekund förändras hela hans humör från strålande till något annat. Oftast till escape mode. Han vill fly platsen och det är på sekunden. Jag lyckades ändå UTAN gråt och tandagnissel få med honom. Lite förhandling så klart men han är på tåget. Viktigaste var att han får ha ett par brusreducerande hörlurar och att det finns en kiosk att handla i. Check och check. Dessutom får han hjälpa till men en inte så oviktig uppgift. Nu hoppas jag att han håller hela vägen.
Ibland så ställer man in sig på fight men så lyckas man med att bara fråga och förhandla utan att kompromissa på principer.

Men nackspärr alltså…

 

Pingisperspektiv och våffelfrulle

Igår spelade jag pingis. Jag gör det ibland på arbetstid. En paus. Det har blivit lite mindre av den varan men så blev det så igår. Att M skickade ett meddelande och undrade om jag kände för att få lite spö. Jag tackar sällan nej till lite spö. Igår fick jag spö i två grenar. Pingis och livet. Av en och samma M. Men the good kind. Han gav mig spö i livet. Som om jag inte får tillräckligt från alla håll redan. M gav mig ett perspektiv av den sorten jag ska hålla mig till.
Just nu är jag så trött. Och så ledsen. Dammen har rämnat. Jag har ingen motståndskraft. Chefen skämtade med mig i tisdags. Det slutade med att jag lämnade arbetet i tårar. Grät så snoret rann på bussen hem. Han är inte elak. Hans skämt träffade rakt i krysset. Fick en paus i gråtandet. Sen grät jag igen när jag insåg att min lördag inte var så oplanerad som jag trott. Så jag grät mig till sömns. Vaknade upp noll tre av att mitt hjärta gjorde ont och så grät jag igen. Hejdlöst. Det tar ju liksom inte slut. Tur att jag där i natten hade en vaken själ. Jag hade så ont och jag behövde någon sorts plan. Som börjar med att be om hjälp. Ytterligare en gren jag kan behöva öva på. Öva ganska mycket.

Jag är helt slut mentalt. Jag kippar efter andan. Försöker hitta kraftkällor. Glädjekällor. Återigen, min arbetsplats, herregud, utan den vore jag ingenting. Just nu.
Så skilja sig, vara ensamstående mamma. Just nu, ingenting som är glamoröst med detta. Bara slit. Att vara mamma varannan vecka är sjukt svårt. Och då pratar jag om veckan utan mina troll. Imorgon kommer de. Och jag måste göra min son besviken. Att ändra om och lämna bort min son när han äntligen är hos mig gör så ont. Även om det är för några få timmar. Vi har liksom inte landat än i den här rutinen. Det har bara gått två månader. Sen varannveckalivet startade. På riktigt. Och Sixten min son. Han är ju inte som alla andra. Honom ”kan” man inte ha med sig vart man än går. Vissa platser är ett krig för honom. Något som man inte kan föreställa sig om man inte är i hans kropp. Ljud. Ljus och alla intryck. Och särskilt när vi bryter från ”rutinen”. Just nu är det bara övermäktigt. Jag tar fighten. Man kommer kanske stärkt ur den sen.

Så nu tar jag det en kvart i taget. Jag är inte bra på att gråta heller. Men jag är bra på att skratta åt det efteråt. Så jag får bara acceptera att det gör ont. Tills det inte längre gör det. Och pingisperspektivet tar jag med mig. Det var ett bra perspektiv.

Onsdag var fint. Då hade jag min dotter här. Mamma-dotter-tid. Åt våfflor till frukost idag. Högst ovanligt att jag äter frukost innan jobb. Våfflor och ett pingisperspektiv. Och en plan. En kvart i taget. Så ska allting nog gå.

 

 

Hur djupt ska man gräva. Och hur svårt ska det vara.

Alltså. Jag blir lite matt på mig själv. Suck. Liksom.
Äntligen får vi en skrivuppgift i skolan som är ”right up my alley” men jag får inte ut ett endaste ord. Vi ska skriva självbiografiskt, gräva lite djupare och skifta i tidstempus. Jag är helt och fullkomligt låst. Inte ens om jag krystar kommer det något. Bajs. Moget jag vet men b a j s.
Och så fick jag respons på förra veckans uppgift. Den svåraste för mig hittills. Jag förstod heller inte vad de menade med att skriva ur det ”negativa rummet”. Jag googlade men blev inte klokare för det. Men så fick jag respons och den var väldigt positiv. Jag hade ju löst uppgiften bra. Detaljbeskrivning var huvuduppgiften och jag är inte så bra att återge i detalj. Som att i text beskriva hur sömmarna i jeansen skaver på min vinterbleka fnasiga hud. Men tydligen kan jag. Och jag fick fina tips på att utveckla min text än mer. Alltså man blir ju glad. Ja, ända tills nu. Låst. Texten måste vara klar innan jag går och lägger mig. Vilken satans händelse i mitt liv ska jag välja. Som präglat mig. Och skapa en novell ur det. Ge mig en magisk hatt någon. Snälla snälla snälla.

Jo helgen den gick. Skitfort gick den. Men jag är glad idag. Förväntansfull. Jag vet inte på vad. Men något. Ska inviga mina nya träningskläder. Kan omöjligt vara förväntansfull inför det. Kanske bara lite tilltro till livet som kröp in under skinnet. Efter en tur på landsbygden idag. Kanske är det så simpelt ibland. Att enkla små ting väcker en vintertrött genomskinligt grå tant till liv. Och inger hopp.

Lik förbannat är jag låst. Kan för mitt liv inte komma på något som präglat mig. Som är värt att skriva om. Gräva djupt. Mmm. Min glädje bli kanske inte så långvarig om jag nu ska ta fram spaden. Och gräva djupt.

God söndag.