Hur djupt ska man gräva. Och hur svårt ska det vara.

Alltså. Jag blir lite matt på mig själv. Suck. Liksom.
Äntligen får vi en skrivuppgift i skolan som är ”right up my alley” men jag får inte ut ett endaste ord. Vi ska skriva självbiografiskt, gräva lite djupare och skifta i tidstempus. Jag är helt och fullkomligt låst. Inte ens om jag krystar kommer det något. Bajs. Moget jag vet men b a j s.
Och så fick jag respons på förra veckans uppgift. Den svåraste för mig hittills. Jag förstod heller inte vad de menade med att skriva ur det ”negativa rummet”. Jag googlade men blev inte klokare för det. Men så fick jag respons och den var väldigt positiv. Jag hade ju löst uppgiften bra. Detaljbeskrivning var huvuduppgiften och jag är inte så bra att återge i detalj. Som att i text beskriva hur sömmarna i jeansen skaver på min vinterbleka fnasiga hud. Men tydligen kan jag. Och jag fick fina tips på att utveckla min text än mer. Alltså man blir ju glad. Ja, ända tills nu. Låst. Texten måste vara klar innan jag går och lägger mig. Vilken satans händelse i mitt liv ska jag välja. Som präglat mig. Och skapa en novell ur det. Ge mig en magisk hatt någon. Snälla snälla snälla.

Jo helgen den gick. Skitfort gick den. Men jag är glad idag. Förväntansfull. Jag vet inte på vad. Men något. Ska inviga mina nya träningskläder. Kan omöjligt vara förväntansfull inför det. Kanske bara lite tilltro till livet som kröp in under skinnet. Efter en tur på landsbygden idag. Kanske är det så simpelt ibland. Att enkla små ting väcker en vintertrött genomskinligt grå tant till liv. Och inger hopp.

Lik förbannat är jag låst. Kan för mitt liv inte komma på något som präglat mig. Som är värt att skriva om. Gräva djupt. Mmm. Min glädje bli kanske inte så långvarig om jag nu ska ta fram spaden. Och gräva djupt.

God söndag.