Pingisperspektiv och våffelfrulle

Igår spelade jag pingis. Jag gör det ibland på arbetstid. En paus. Det har blivit lite mindre av den varan men så blev det så igår. Att M skickade ett meddelande och undrade om jag kände för att få lite spö. Jag tackar sällan nej till lite spö. Igår fick jag spö i två grenar. Pingis och livet. Av en och samma M. Men the good kind. Han gav mig spö i livet. Som om jag inte får tillräckligt från alla håll redan. M gav mig ett perspektiv av den sorten jag ska hålla mig till.
Just nu är jag så trött. Och så ledsen. Dammen har rämnat. Jag har ingen motståndskraft. Chefen skämtade med mig i tisdags. Det slutade med att jag lämnade arbetet i tårar. Grät så snoret rann på bussen hem. Han är inte elak. Hans skämt träffade rakt i krysset. Fick en paus i gråtandet. Sen grät jag igen när jag insåg att min lördag inte var så oplanerad som jag trott. Så jag grät mig till sömns. Vaknade upp noll tre av att mitt hjärta gjorde ont och så grät jag igen. Hejdlöst. Det tar ju liksom inte slut. Tur att jag där i natten hade en vaken själ. Jag hade så ont och jag behövde någon sorts plan. Som börjar med att be om hjälp. Ytterligare en gren jag kan behöva öva på. Öva ganska mycket.

Jag är helt slut mentalt. Jag kippar efter andan. Försöker hitta kraftkällor. Glädjekällor. Återigen, min arbetsplats, herregud, utan den vore jag ingenting. Just nu.
Så skilja sig, vara ensamstående mamma. Just nu, ingenting som är glamoröst med detta. Bara slit. Att vara mamma varannan vecka är sjukt svårt. Och då pratar jag om veckan utan mina troll. Imorgon kommer de. Och jag måste göra min son besviken. Att ändra om och lämna bort min son när han äntligen är hos mig gör så ont. Även om det är för några få timmar. Vi har liksom inte landat än i den här rutinen. Det har bara gått två månader. Sen varannveckalivet startade. På riktigt. Och Sixten min son. Han är ju inte som alla andra. Honom ”kan” man inte ha med sig vart man än går. Vissa platser är ett krig för honom. Något som man inte kan föreställa sig om man inte är i hans kropp. Ljud. Ljus och alla intryck. Och särskilt när vi bryter från ”rutinen”. Just nu är det bara övermäktigt. Jag tar fighten. Man kommer kanske stärkt ur den sen.

Så nu tar jag det en kvart i taget. Jag är inte bra på att gråta heller. Men jag är bra på att skratta åt det efteråt. Så jag får bara acceptera att det gör ont. Tills det inte längre gör det. Och pingisperspektivet tar jag med mig. Det var ett bra perspektiv.

Onsdag var fint. Då hade jag min dotter här. Mamma-dotter-tid. Åt våfflor till frukost idag. Högst ovanligt att jag äter frukost innan jobb. Våfflor och ett pingisperspektiv. Och en plan. En kvart i taget. Så ska allting nog gå.