Jag behöver en ubåt i mitt kök

Idag stockar det sig i halsen. Och hjärtat gör ont. Mitt mammahjärta.
Min son, min älskade underbara son. Ni vet han som ger mig växtvärk i hjärtat och träningsvärk i hjärnan. Han har det jobbigt. Och jag känner mig otillräcklig.

Igår var ingen bra dag för Sixten i skolan. Ett bus som blev slagsmål. Min son han förstår inte att det här med när någon tar hans mössa på skoj. Vi kan förklara för honom men han kan inte förstå. Han blir arg. Och han känner sig kränkt. Lika lite som han tycker om att man skojar på hans bekostnad tycker han om att skoja på andras bekostnad. Ungen älskar sarkasm och ironi men inte att skoja eller skratta åt andras eller sina egna fadäser. Det blir så fel. Och det är en av många saker vi neurotypiska kanske inte kan förstå eller greppa. Och just ordet kränkt är ett ord jag är så försiktig med att använda. Men han känner sig kränkt. Och han agerar på sina känslor. Impuls. Han kan inte hejda sig alltid. Och har skoldagen redan börjar skit så går det så snabbt utför.

Nationella prov. Elände. Min son är otroligt klipsk. Så smart att man baxnar. Men han kan inte på samma sätt som man tänker att det ska gå till på ett prov. Igår skulle de i grupp komma fram till hur ett kök ska se ut. Prata och rita. Min son kan inte rita. Pennan är svår. Min son kan inte sätta sig in i andras perspektiv. Han ville bara ha en ubåt i sitt kök. Och när han har snöat in på en ubåt i ett kök så måste det finnas en ubåt i ett kök. Han blev godkänd då han kunde samtala och lyssna. Han kan berätta hur saker ska vara. Han kan bara inte förstå hur andra tänker. Vaddå diskmaskin? Vi får välja fritt – jag vill ha en ubåt. Tappra klasskamrater hade han. Så tappra och jag vill krama dem. Det blev ett garage utanför köket med en ubåt.

Men så sket det sig på rasten. Och jag blev så ledsen i hjärtat. Jag vill inte att han ska bli den där ungen med stämpeln som slåss när han blir arg. Andra föräldrar som tycker undan sina barn. Lek inte med honom, han är besvärlig. Lek inte med honom, autistiska barn kan inte…blablabla. Autistiska barn kan många saker.  Så många saker. Ja de har sina begränsningar men sen har de också sina obegränsningar.
Jag önskar inte att min son blir han som aldrig blir bjuden på kalas eller ingen kommer på hans kalas. Men verkligheten ser ut exakt så här för många barn med diagnoser. De är jobbiga. Skräniga och ouppfostrade. De sätts i ett fack. Den där ungen. Så ja, det gör ont idag. Inte för min egen skull. Men för Sixten som när han har en bra eller vanlig dag är en vänlig liten kille med humor och massor med påhitt. När han skrattar, skrattar jag. Hans skratt. Alltså.

Men nu är det nationella prov. Vikarier. Press. Och det blir tokigt. Batteriet laddar ur snabbare. Ni vet, som med iPhone i kyla. Så är det med Sixten i en dag som inte är som den ska. Med vikarier och nationella prov. Ljud, ljus och dofter. Han upplever dem tusen gånger starkare än oss neurotypiska.

Jag ringde lilleman idag och jag förstod redan när han svarade hur pissig dagen varit. Och idag vill han inte gå till skolan imorgon. Det som hände igår, bär han med sig flera dagar. Och han tycker ju inte om när han gjort någon illa. Det skaver så många dagar efter. Och vi försöker och försöker med strategier…

Så livet till en autistisk pojke kräver sina superkrafter. Och idag har jag inte tillgång till några.  Och jag har inte någon ubåt i mitt kök.