Den glada pojken som förvsann

Idag är det världsautismdagen. För ett år sedan trodde jag inte att det berörde mig. Så nära som det gör idag. Jag visste inte ens att dagen existerade.
Jag anade för ett år sedan att det var något. Min underbara älskade son mådde dåligt. Skolan var ett slagfält. Skolan ÄR ett slagfält för så många. Med eller utan funktionshinder.
Jag upplevde min son som explosiv. Vi hade många konflikter. Stora som små. Om allt och ingenting. Och han blev så arg. Och sen så ledsen. Så jag läste en bok om explosiva barn. Lärde mig att anpassa mig så vi hade mindre konflikter. Sixten är smart. Och hade och har en förmåga att ta till sig information och aldrig glömma. Jag tänkte aldrig så mycket på det. Jag var precis likadan som barn. Och jag kände igen mig så ofta i så mycket. Under en längre tid hade han ont i magen. Mådde illa. Han var nedstämd. Var det för magen. Eller hade han ont i magen för att han var nedstämd. Enklast var att utesluta det somatiska. Magen. Läkaren på barnmottagningen sa att Sixten har eller hade inga fel på sin mage. Han sa att han såg en mycket nedstämd kille. Han tyckte vi skulle ta kontakt med skolpsykolog eller BUP. Eftersom Sixten inte underpresterade i skolan tyckte inte psykologen att det fanns fog för en djupare utredning. Specialpedagogen rådde mig att gå direkt via BUP. Ny termin för Sixten i skolan. Ny fröken. Igen. Och här började det skava ordentligt för Sixten i skolan. Alla specialanpassningar vi gjort tillsammans med förra pedagoger tog hon bort. Varför vet vi inte. Ingen skulle särbehandlas och hon visste minsann. Hon och Sixten fick en dålig start och det blev aldrig bra. Plötsligt började han också underprestera i sina favoritämnen. Han vägrade göra. Och konflikterna i skolan blev allt fler.

Jag drog igång karusellen. Och här står vi idag. Och idag är en dag då vi uppmärksammar. Jag vet inte så mycket om Sixtens neuropsykiskafunktionsnedsättning. Jättelångt ord. Jag kan inte så mycket om det. Men jag kan Sixten. Men han är ju som alla andra barn. De växer och de utvecklas. De åldras. Det händer saker hela tiden. Nya förmågor. Nya hinder. Anpassningar och åtgärder. En hel djungel.

Sixten är en fantastiskt kille. Klart jag säger det. Han är MIN son.
När jag fick veta att han har autism. Högfungerande. För det första mitt hjärta växte fysiskt i mitt bröst. Sixten fick själv en förklaring. Och sen, insåg jag, vi som föräldrar att nu börjar slaget. Slaget om att Sixten är Sixten och inte sin diagnos. Man kan inte generalisera. Bakom varje diagnos står en individ. Olika förmågor. Generalisera aldrig. Anta aldrig. Och döm aldrig. Ställ frågor. Lär känna.
Du skulle aldrig vilja bli dömd på det viset. Inga barn vill det heller.
Ja det blir fel ibland. Och väldigt tokigt. Min son saknar filter. Världen är svart och vit. Och man får veta det. Vi lär honom, att man kan inte alltid vara så rak. Så rak som han är med sanningen. Tillrättavisar. Men så sorterar han världen. Rätt och fel. Konkreta saker. Och han kan hålla igång fem samtal. Och han byter snabbt så det är svårt att hänga med. Och han blir frustrerad när man inte hinner med eller förstår. Han känner andra som han känner sig själv. Så fungerar vi. Vi använder oss själva som referens. Det gör Sixten med. Och alla andra barn. Med eller utan diagnos.

Min långa text. Tack för att du läste ända hit. Jag ville bara uppmärksamma lite. Det smittar inte. Däremot kan du får lära dig massor om dig själv. Testa. Döm aldrig.