Packat och klart. Nästan i alla fall.

Resfeber. Har en mycket exalterad nioåring. Och när min nioåring är exalterad då pratas det oavbrutet och han kan under inga omständigheter sitta still. Denna kombo med att jag ska balansera alla tankar i mitt huvud om vad som ska packas ner är lika med mycket utmanande. Jag har min mycket fina packlista som kan få mig att verka väldigt ordningsam och koll på läget. Kaos. Men jag antar att en utomstående förmodligen skulle tycka att jag har stenkoll. Vi kör på det. Att jag har stenkoll.

Köpte lite litteratur till resan. Mitt besök på bokhandeln var minst sagt besynnerligt. Mest för damen som hjälpte mig. Först behövde jag tips på böcker till mig. Lite chic-lit. Lättsmält hjärtasmärta och glada slut. Sånt läser jag gärna i min solsäng. Orkar inte gråta eller lägga pannan i djupa veck.
Tyvärr ratade jag det mesta hon tog fram att jag till slut var tvungen att ta det sista hon tipsade om.
Sen kom det besynnerliga, böcker till sonen. Han vill ju läsa han med. Hon frågade hans ålder och hon pekade åt en hylla med böcker för barn 9-12 år. Jag ringde sonen för att rådfråga. Tro mig att expediten tappade hakan när jag fråga om hon hade Mein Kampf. Hon frågade om sonen var nio eller nitton. Nio. Jag fick snällt förklara min sons specialintresse. Hon kliade sig i huvudet. Tro fan det.
Någon kampf blev det inte utan Ardennerna 1944: Hitlers sista offensiv. Så nu vet jag vad vi kommer samtala om i en vecka. (trodde aldrig i mitt liv att jag skulle behöva eller ens komma på tanken att skriva denne otäcka människas namn på min blogg)
Jo, så att så här är det. Med barn med specialintresse. Hoppas han skiftar snart. Världskrigen har analyserats sönder och samman. Jag har googlat. Om ändå han fanns när jag gick i skolan. Vilken stjärna jag skulle varit. I militärhistoria.

Så. Ett möte med chefen och ett avsked av en kollega. Sen drar vi till Kastrup. Jag och Sixten.

Andiamo.

Nu. Blir. Det. Åka. Av. I alla fall på onsdag.
Veckan som gick var inte nådig. GDPR. Jag säger inte mer än så. Jobbat extra på Torpet. I fredags och söndags fick jag veta att jag levde. Men semestern är nära nu. En vecka i alla fall. Italien. Italigen. Om och om igen. Nu blir det för mig en ny destination i Italien. Sardinien. Jag och min wizkid. Sigward som han kallar sig så fint. Vi ska hänga och upptäcka Sardinien. I en fiat panda ska vi ta oss runt. Pandor är söta.

Vi har googlat alla farliga djur. 2001 var det en hajattack. Kan vara dags igen efter sjutton år. Fjärsing, den kan man trampa på och i ovanliga fall leder den till döden. Badskorna nerpackade. Nja, sanning med modifikation, inget är packat. Väskan är i garderoben. Men de ska packas ner. Hajspaning lär det bli. Bara så att ni vet. Det är ju just det som är underbart med min son. Man googlar mycket. Man rekognoserar mycket. Han måste ju liksom ha styr. Och styr har vi. Han och jag. Flygresan är ett moment. Mest för mig. Som ogillar att flyga. Och jag får ju på inget vis visa mina rädslor för min S. Då tror jag att det blir så att vi bor en vecka på kastrup. Och vinkar av alla.
(Om ni undrar varför barn nr 1 inte ska med så beror det på att hon åker till Polen på helt egna äventyr. Volleyboll. Hon är således inte bortvald.)

Men som vi har längtat. På vår mor och son resa. Och nu blir det äntligen av. Vi pratade om Finland, Skottland, Norge och Frankrike. Nu blev det helt otippat en hel vecka istället för en långhelg i en storstad. Eller storstadish. Nu blir det en ö. I medelhavet. Yaz!

Löpningen har kommit igång. Dessutom. Och i lördags blev det lite spontant ett anspråkslöst hinderbanelopp i Lomma. Hur kul som helst. Blodad tand fick vi med. Så toughest blir nog precis så roligt (och jobbigt) som jag tänker. Blåmärken som minnen lär det bli. Det har jag från lommaloppet. Snart bara hundra dagar kvar till toughest cph. Herrejeflar! Blir alldeles svettig om handflatorna av bara tanken. Hujeda. Blir bootcamp när jag kommer hem från Sardinien.

Well, här blir det resdagbok. Skrev alltid reseskildringar förr. Sen dog det. Nu ska det återuppstå.

Livet. Ja. Det. Rullar. På. I faslig fart. Men jag har roligt. Jag trivs. Det bor en värme i mitt hjärta. Och ett ljus i min själ.
Återgår till tvättastädapacka. Och klia sig i huvudet.

Hörs!

Ett lopp för alla oss…

Mamma, idag är det din födelsedag. Jag hoppas de firar dig kungligt ovan moln. Sånger, zoegaskaffe och princesstårta. Eller en jordgubbstårta.

Jag firar dig idag med att springa för livet. Och idag springer jag verkligen för livet. Så många har lämnat oss. Ridna så hårt av mörkrets furste att hoppet om ljus drunknade i djupet av mörkret. Din bror valde den vägen. Och vi pratade aldrig om det.
Att bli lämnad kvar med så många frågor. Att vara så hårt riden av mörkrets furste. Att man inte kan bli nådd eller nå ut. Att vara fånge med sina inre mörkaste demoner. Det är en ensam och isolerad plats. Övergiven och hopplös plats.

Så idag springer jag ett lopp på dryga femtusen meter. Inte så långt kan tyckas men idag är det tillräckligt långt för att vara långt. Jag har inte haft turen med mig de senaste veckorna och min träning har varit mycket gles. Men jag ska ge allt jag har. För dig. För alla som lämnat och alla vi som blivit lämnade. Idag springer jag för oss.

Min gåva. För varje minut jag springer skänker jag en tia. För varje minut under mitt mål skänker jag en hundring. För varje like en krona. Allting går till Mind.
Vi måste börja prata om det. Självmord. Vi kan inte sopa det under mattan. Vi kan inte inte låtsas om det. Vi måste tala om mörkret. Vi måste börja räcka ut våra händer. Den minsta handling kan rädda ett liv. Just den dagen.

Idag är mina ben min röst. Min gåva är liten och simpel oavsett.

Önska mig all lycka på loppet. Målet är under 30 minuter. Jag kommer få det svårt. Men jag ska med mitt pannben och hjärta slita.

För er. Ni är saknade. För oss. Vi saknar Er.
Mamma, jag saknar dig.