Ett lopp för alla oss…

Mamma, idag är det din födelsedag. Jag hoppas de firar dig kungligt ovan moln. Sånger, zoegaskaffe och princesstårta. Eller en jordgubbstårta.

Jag firar dig idag med att springa för livet. Och idag springer jag verkligen för livet. Så många har lämnat oss. Ridna så hårt av mörkrets furste att hoppet om ljus drunknade i djupet av mörkret. Din bror valde den vägen. Och vi pratade aldrig om det.
Att bli lämnad kvar med så många frågor. Att vara så hårt riden av mörkrets furste. Att man inte kan bli nådd eller nå ut. Att vara fånge med sina inre mörkaste demoner. Det är en ensam och isolerad plats. Övergiven och hopplös plats.

Så idag springer jag ett lopp på dryga femtusen meter. Inte så långt kan tyckas men idag är det tillräckligt långt för att vara långt. Jag har inte haft turen med mig de senaste veckorna och min träning har varit mycket gles. Men jag ska ge allt jag har. För dig. För alla som lämnat och alla vi som blivit lämnade. Idag springer jag för oss.

Min gåva. För varje minut jag springer skänker jag en tia. För varje minut under mitt mål skänker jag en hundring. För varje like en krona. Allting går till Mind.
Vi måste börja prata om det. Självmord. Vi kan inte sopa det under mattan. Vi kan inte inte låtsas om det. Vi måste tala om mörkret. Vi måste börja räcka ut våra händer. Den minsta handling kan rädda ett liv. Just den dagen.

Idag är mina ben min röst. Min gåva är liten och simpel oavsett.

Önska mig all lycka på loppet. Målet är under 30 minuter. Jag kommer få det svårt. Men jag ska med mitt pannben och hjärta slita.

För er. Ni är saknade. För oss. Vi saknar Er.
Mamma, jag saknar dig.