Det gör ont.

Det har flyttat in en känsla i min kropp jag inte kan identifiera. Den är lite lurig och slug. Dessutom håller den mig i ett så hårt grepp att jag tappar andan emellan åt. Det skiftar snabbt och ofta, allt från att hjärtat är lätt till tyngsta sörjan av sörjor. Egot är naggat i kanten, hjärtat är naggat i kanten. Och det är i den sörjigaste sörjan hjärnspökena tar över och man blir så svag att man drar iväg in i en vägg. Och så skickar man ett sms. Och så jagar man något som ska fixa en där i natten. Ett sms om att det gör ont. Vad ville jag säga med det? Ingen aning. Klart att det gör ont. På alla håll. Och alla sätt och vis.

Om jag bara kunde skärpa mig. Sluta vara slav under mina känslor så skulle skutan nog ta sig lite lättare framåt. Framsteg ändå idag att jag tog mig ut på en morgontur, löpning. Om än segt och tungt för att jag äter så förbannat dåligt. Men väl där ute med flåset kunde jag lufta och ventilera. Snacka lite vett med mig liksom. Acceptera att det kommer göra ont. Men att jag måste måste mega måste använda det där ontet till att driva mig framåt. Göra det jag vill. För mig. För jag har ju i många många år inte tillåtit mig att ta plats i mitt liv. Och hur korkat är inte det. Varannan vecka utan barnen är jag huvudrollen i mitt liv. Dags att ta vara på det. På riktigt.

Ensamheten är svårast. Drygast. Farligast. Det är då man fastnar i träsket. Och hjärtat sjunker djupt ner i sörjan.
Vännerna man trodde man hade. Var nog inga vänner. Och det är i dessa här tider som färger bekänns. Och det är okej.
Jag börjar om från början med allt. Håret, drömmarna, vännerna och livet. Rubbet.

Guldkant. Fick sms från chefen som skrev att jag var grym. Sen fick jag ett annat sms från en räddare i nöden och han peppade mig med lite sanning.

Vad kallas den här fasen?

Odd Nellie

Känslostorm. Orkan. Igen. Jag kommer mest troligt aldrig att släppa någon nära in på. Jag säger aldrig. En armlängds avstånd blir lagom. Och inom mig bor den största av obotliga romantiker. Jag har läst för många böcker. Och sett för mycket film.

Jag är ursinnig. Och vansinnig. Alltingsinnig. Jag känner mig så jävla lurad. I fotbollstermer så känner jag mig fintad upp på läktarn. Och kanske får jag skylla mig själv. Kanske är det så. Känslorna leker liksom hela havet stormar. Och ur en känsla föds en tanke fastän att det sägs att ur en tanke föds en känsla. Och tanken är sällan fakta. Eller känslan. Eller är det heller inte sant. Nu känner jag att jag flummar iväg.
Men, jag accepterar att det är så det kommer att se ut ett tag. Och under tiden får jag bara bita i det sura äpplet. Gråta. Skrika. Skratta.

Ofta tänker jag tanken att som man sår får man skörda. Och det handlar väl om att jag tar ansvar för allt. Min del i alla fall. Det jag har sått. Min skörd. Det är enklare att göra så. Eller enkelt är det inte men framåt blir vägen mindre krokig om man tar ansvar för sin del. Så jag gör det. Och så får jag helt enkelt göra om och göra rätt.

Ändå är vi ju sådana där känslovarelser. Jag handlar O F T A i affekt. Blivit så mycket bättre på att ”gå ett varv” innan jag handlar. Men ibland så glömmer jag gå varvet och så får jag ta konsekvenserna av det hela. Simple as that.
Men jag tycker ändå att det gror en kärna. Inte ett frö. En kärna. Och jag känner mig rätt stark. Och jag tror att min plan är bra. Den som ska ta mig dit jag vill.
Inget ont som inte har något gott med sig. Äckligt klyschigt. Jag vet men en god klyscha är ju alltid en god klyscha.

Men just nu känner jag att livet jävlas lite för mycket med mig. Jag fick nobben. Ont i örat. Ont i halsen. Hosta. Och så fick jag nobben. Visserligen väntat. Vad trodde jag liksom. Även om jag önskade från djupet av mitt hjärta att svaret var att följa mig till vägs ände så trodde jag aldrig på det.
Nu blir det solo. På galan.

Let it fall. All fall down. Let me see what it all falls down to.

 

Här har det inte blivit mycket skrivet. Jag har helt tappat allt. Separationen går ju runt i sina faser. Jag har varit trött, oengagerad och sjukt ofokuserad. Jag har liksom försvunnit ut i tomma intet. Inte ens orkat ta för mig av det som jag tycker är roligt. Glömt bort min dröm. En av dem. En av dem som faktiskt är genomförbar. Den har jag låtit falla. Jag själv föll i en slags dvala. Men jag kan ha vaknat ur den. Lite brutalt. Hjärtat är ju ett öppet sår än. Och kanske kommer det alltid att vara så. Eller så bara känns det så nu. Allting känns. Så förbannat mycket. Jag är arg. Och jag är ledsen. Sårad.

Ensamheten är värst. Fortfarande. Emellanåt blir det så förbannat påträngande. Som en Ove Sundberg. Som en Ove under huden.
Min sister from another mister, henne behöver jag nu. Men mellan oss lever Atlanten som en oändlig ocean. Ett stort jävla hav skiljer oss åt. Jag behöver min mamma. Men hon har lämnat mig. Precis pappa. Alla. Jaja, jag är i skrivande stund på en plats där det är synd om mig. Imorgon skärper jag mig igen. Ta kommandot. Hur gör man?
Var är handboken. Divorce for dummies. Var är den?
Antar att jag får skriva den själv. Typ.

Ja. Det tar tid att skilja sig. En klok man på jobb sa att det tar ett år att rent juridiskt och praktiskt bli skild. Så är det. Vi har ju inte ens skrivit papper. Men nu är min kråka satt på papper. Nu blir det åka av. Vi har väl väntat för att allting magiskt kanske bara löser sig. Kärleken återuppstod inte. Och äktenskapet upplöstes inte. Inget är magi. Man måste ta beslut. Våga. Inte fega och vara bekväm. Det går inte. Nu är plåstret avdraget. Det är kanske härifrån magin tar vid. När man skapar sitt nya liv. Jag ska skapa mitt liv. Så som jag vill leva det. Jag ska uppfylla min dröm. Jag ska skriva den. Boken. Vare sig någon vill publicera den eller inte. Eller läsa för den för den delen.
Aldrig mer ska jag sätta mitt liv på paus. Dumheter.
Imorgon skärper jag mig. En post-it -lapp får påminna mig.

Blir många post-it-lappar.

PS. Blir skrivarlinjen i höst.

 

All inclusive.

Just det. Resedagbok. Det sket sig. Har varit full rulle sen vi begav oss till flygplatsen.
Resan började snyggt med stora förseningar i tågtrafiken. Måste bara älska skånetrafiken. Eller bara ha en enormt oändlig portion tålamod. Typ. Jag har inte det. Jag kan aldrig slappna av förrän jag passerat säkerhetskontrollen.
Som inte att tågets strul var nog. Grekerna, i alla fall de grekiska flygledarna bestämde sig för att strejka. Och det påverkade vårt flyg. Ungefär tre timmar och lite till. Halva reskassan går ju åt när man får allt för mycket tid att slå ihjäl. Vi blev med pingvin. Han är ännu namnlös eller så heter han Albert. Jag är inte säker.
När vi väl fick en gate och kunde slå oss ner där och vänta insåg jag att flera dagisavdelninar skulle med på samma flyg. Det var liv hela vägen på planet. Tur vi har noise cancelling lurar med. Tyvärr är de inte vattentäta så att man kan ha dem vid poolen. Tur att transfern på flygplatsen endast är kvarten lång. Alla små hjältar var ju trötta och hungriga.
Hotellet dukade upp en liten buffe med nattamat till oss. Log vänligt och checkade in oss snabbt som ögat. Vi stupade i säng. Vi var allt för trötta för att njuta av någon mat efter midnatt.

Vi vaknade till en mulen och grå morgon. Inte vad vi planerat. Tur att det finns en hel hög med aktiviteter. Tennis och volleyboll. Molnen försvann och vi kunde slänga oss i poolen. Torsdagen flöt förbi. Som vilken torsdag som helst. En lycklig son. Och är min son lycklig är jag likaså. Vi bondar. Han sover på mig. Trots att sängen är två meter bred.
Pingvinen sover i en egen säng. Han trivs oxå. Han chillar mest på rummet med AC.

Vid poolen ligger jag och läser. Ibland lägger jag ner boken och lyssnar på allt. Familjerna. Föräldrar som skäller på sina barn. Föräldrar som snäser åt varann. Föräldrar som sitter djupt försjunkna i sin telefon. Barn som löper amok. Barn som skiner som solen när Bamse kommer. Framförallt är det intressant att lyssna på hur gifta par pratar till varann. Inte med. Till. Ganska otrevliga toner. Man får lite ont i hjärtat. Och hade jag orkat hade jag kunnat skriva en roman om vissa familjer man ständigt vistas kring. Det finns stoff att hämta.
Men jag läser. Lättläst litteratur.

Fredagen. Då drog vi till La Pelosa. Europas vackraste strand. Säger de, de som vet något. Jag är inte lättimpad. Jag har min älskade strand i Tropea. Men den här. Underbar. Sällan skådat så klart vatten. Fin sand. Långgrunt. Underbar dag. Brände mina fotsulor på asfalten. Så satans korkat. Skulle vara lägga i lite mynt på parkeringen. Kände plötsligt hur mina fotsulor smälte. Mycket riktig. Gigantisk brännblåsa på vardera fot. Jag blev så arg på min egen dumhet. Men jag har som sagt mina blonda stunder.
Kommer ni hit, åk till La Pelosa. Ha skodon på. Men åk hit.
Jag körde lite på känn när vi skulle hem. Batteriet slut på telefonen. Men jag hittade hem. Fick spana på den sardinska landsbygden.

Lördag. Ja. Jag kunde ju inte gå. Men poolhäng och bokläsning mäktade jag och fötterna med. Fick lite vård på apoteket här på hotellet. Och jag fick veta att jag var korkad. Här säger man lite som det är. Jag instämde och så skrattade vi. Apoteket har det fyndiga namnet Pharma Sea.
Pingvinen verkar ha charmat städpersonalen. De bäddar fint åt honom varje dag. Och de ger honom godsaker.

Jag är allergisk mot solen. Jävla skit. Så jag bor under parasollet. När man hittar ett. Barnfamiljerna går upp mitt i natten och lägger ut sina handdukar. Så satans tyskt. Idag vek jag demonstrativt undan några handdukar och la i en hög. Sen sa jag att det var personalen som gjort så. De blev arga. De hade faktiskt stressat ut på morgon för att få den bästa platsen. Jag rykte på axlarna. En i personalen applåderade åt mig. Bjöd mig på en drink. Som ändå är gratis. För mig. All inclusive.

Hit men inte längre…mer kommer kanske en annan dag. Jag ska fortsätta smutta på min pina colada. Sonen har hittat polare. De leker kurragömma. Hotellet är sjukt stort.
Undrar om de någonsin kommer hitta varann. Eller klassiskt. Man slutar leta efter den sista personen.

Och by the way. Läsa chic-lit är väl kanske att kittla ett brustet hjärta. Det föddes en saknad. En längtan. Kanske går det över när vardagen tar över och man inte hinner känna efter så mycket. Kanske.

Puss och sånt.