Odd Nellie

Känslostorm. Orkan. Igen. Jag kommer mest troligt aldrig att släppa någon nära in på. Jag säger aldrig. En armlängds avstånd blir lagom. Och inom mig bor den största av obotliga romantiker. Jag har läst för många böcker. Och sett för mycket film.

Jag är ursinnig. Och vansinnig. Alltingsinnig. Jag känner mig så jävla lurad. I fotbollstermer så känner jag mig fintad upp på läktarn. Och kanske får jag skylla mig själv. Kanske är det så. Känslorna leker liksom hela havet stormar. Och ur en känsla föds en tanke fastän att det sägs att ur en tanke föds en känsla. Och tanken är sällan fakta. Eller känslan. Eller är det heller inte sant. Nu känner jag att jag flummar iväg.
Men, jag accepterar att det är så det kommer att se ut ett tag. Och under tiden får jag bara bita i det sura äpplet. Gråta. Skrika. Skratta.

Ofta tänker jag tanken att som man sår får man skörda. Och det handlar väl om att jag tar ansvar för allt. Min del i alla fall. Det jag har sått. Min skörd. Det är enklare att göra så. Eller enkelt är det inte men framåt blir vägen mindre krokig om man tar ansvar för sin del. Så jag gör det. Och så får jag helt enkelt göra om och göra rätt.

Ändå är vi ju sådana där känslovarelser. Jag handlar O F T A i affekt. Blivit så mycket bättre på att ”gå ett varv” innan jag handlar. Men ibland så glömmer jag gå varvet och så får jag ta konsekvenserna av det hela. Simple as that.
Men jag tycker ändå att det gror en kärna. Inte ett frö. En kärna. Och jag känner mig rätt stark. Och jag tror att min plan är bra. Den som ska ta mig dit jag vill.
Inget ont som inte har något gott med sig. Äckligt klyschigt. Jag vet men en god klyscha är ju alltid en god klyscha.

Men just nu känner jag att livet jävlas lite för mycket med mig. Jag fick nobben. Ont i örat. Ont i halsen. Hosta. Och så fick jag nobben. Visserligen väntat. Vad trodde jag liksom. Även om jag önskade från djupet av mitt hjärta att svaret var att följa mig till vägs ände så trodde jag aldrig på det.
Nu blir det solo. På galan.