Det gör ont.

Det har flyttat in en känsla i min kropp jag inte kan identifiera. Den är lite lurig och slug. Dessutom håller den mig i ett så hårt grepp att jag tappar andan emellan åt. Det skiftar snabbt och ofta, allt från att hjärtat är lätt till tyngsta sörjan av sörjor. Egot är naggat i kanten, hjärtat är naggat i kanten. Och det är i den sörjigaste sörjan hjärnspökena tar över och man blir så svag att man drar iväg in i en vägg. Och så skickar man ett sms. Och så jagar man något som ska fixa en där i natten. Ett sms om att det gör ont. Vad ville jag säga med det? Ingen aning. Klart att det gör ont. På alla håll. Och alla sätt och vis.

Om jag bara kunde skärpa mig. Sluta vara slav under mina känslor så skulle skutan nog ta sig lite lättare framåt. Framsteg ändå idag att jag tog mig ut på en morgontur, löpning. Om än segt och tungt för att jag äter så förbannat dåligt. Men väl där ute med flåset kunde jag lufta och ventilera. Snacka lite vett med mig liksom. Acceptera att det kommer göra ont. Men att jag måste måste mega måste använda det där ontet till att driva mig framåt. Göra det jag vill. För mig. För jag har ju i många många år inte tillåtit mig att ta plats i mitt liv. Och hur korkat är inte det. Varannan vecka utan barnen är jag huvudrollen i mitt liv. Dags att ta vara på det. På riktigt.

Ensamheten är svårast. Drygast. Farligast. Det är då man fastnar i träsket. Och hjärtat sjunker djupt ner i sörjan.
Vännerna man trodde man hade. Var nog inga vänner. Och det är i dessa här tider som färger bekänns. Och det är okej.
Jag börjar om från början med allt. Håret, drömmarna, vännerna och livet. Rubbet.

Guldkant. Fick sms från chefen som skrev att jag var grym. Sen fick jag ett annat sms från en räddare i nöden och han peppade mig med lite sanning.

Vad kallas den här fasen?