Du slog mig hårt i ansiktet

När verkligheten tränger sig på. Så tränger det sig på ordentligt. Senaste veckan har varit något. Så pass något att jag gett mig ut på löptur en lördag morgon innan tuppen gal. Det händer liksom inte. Jag vet inte vad som är vad i allt som pågår i hela mitt spektrum av känslor. Och jag har hakat upp mig. Vedervärdigt hakat upp mig.

När sanningen till slut kryper fram. Sanningen man redan visste. Så gör det ont. Sanning och verklighet kan ha den effekten. Smärta. Nagga ett ego eller slita ut ett hjärta.
Allting är definitivt och jag kan bara gå framåt. Tyvärr är jag rädd att murarna stärks och jag aldrig vill ha någon så nära. Aldrig mer blotta mig. Aldrig mer släppa guarden.
Jag vet ju också att man aldrig ska säga aldrig.

På en vecka har jag upplevt himmel och helvete. Helvetet rev av måndags. Mörkrets furste red mig så hårt. Kärleksfilm på bio och allt brakade loss. Underbar film men herregud, man ska inte se romcoms med brustet hjärta. Gör aldrig det. Såvida du inte har för avsikt att dränera tårbanken och rida ångesten.  Då ska du absolut göra detta.

Men ikväll. Så underbar kväll att jag hoppas det kommer fler av den här sorten. När livet smeker en på ryggen och sanden mellan tårna. Skratt och dråpligt prat om det som egentligen gör ont. Men vi skrattade istället. Utomhusbio på stranden. Lite allsång innan dess och solnedgång. Om sommaren fortsätter såhär, då tror jag bestämt att detta blir den bästa sommaren på länge. Och om sommaren fortsätter så här så tror jag att jag blir lycklig. Mitt i all denna sörja kommer glimtar ev ren lycka. Och det är för de här stunderna jag kommer leva. Ta vara på och hålla nära mitt hjärta. Jag vill inte gå och lägga mig. Jag vill behålla ruset i mitt hjärta ett tag till.

Det som har varit kan jag aldrig förändra. Bara det som komma skall. Och av allt det som har varit ska jag lära mig att ta vara på allt det som komma skall. Idag är jag klok och stark. Idag. Imorgon vet jag inte. Men jag tar det då.

K slog mig hårt i ansiktet. Och jag fick känna att jag levde. Lever. Det var aldrig tänkt på något annat sätt än att väcka mig till liv. Du öppnade dörren på glänt. Det var allt som krävdes. Det är du som orsakat allt. Det var med dig skalvet började.
Du utmanade mig. På ett sätt ingen utmanat mig. Och jag undrar ibland om du fattar hur hårt du slog mig. I ansiktet.