Om Om inte fanns

Beslutet togs i oktober. Och det var på mitt initiativ. Det har ingen betydelse i längden men det var i alla fall jag som tog upp pratet. Och pratet ledde till att skiljas. Jag var där i tanken och hjärtat. Jag såg inget annat sätt. I januari flyttade jag. Till mitt eget. Och jag landades snabbt i min lägenhet. Men jag landade aldrig i mitt nya liv. Allting var upp och ner. Jag ömsom grät och ömsom njöt av mitt liv. Varannanveckalivet är schizofrent. Veckan utan barn var jag, är jag förlamad. Veckan med barnen är oftast så strukturerad och fylld, där finns det oftast inte tid till eftertänksamhet och reflektion. Lite mer här och nu. Älska skiten ur ungarna medan de är här. Fylla på med kärlek och känna någons armar om min hals. Lägga mina armar om dem. Adressera all min kärlek till dem.

Vi skrev aldrig på papper om att skiljas. Inte då. Och jag funderade ofta på varför men inte längre. Januari till slutet på april var en dimma. Jag fanns och jag gjorde. Gjorde vad jag kunde med det jag hade för att inte landa i något som skulle få mig att inse allt. Få mig att kapsejsa. Mitt hjärta var oerhört splittrat. Det fanns ljusglimtar i dimman och det var i ljusglimtarna jag var mig själv. Ro i min kropp och i hela själen. Kände mig stark och lite hög på livet. Kanske för att allt var okänd mark. Förändring. Jag tycker inte om förändring. Jag har väldigt svårt med det. Jag vet det. Och jag jobbar med det.

Någonstans i allt kaos sa vi att vi skulle testa igen. Tonen var ju annorlunda. Och ingen av oss hade något att förlora. Tänkte jag. Jag tänkte att jag har inget att förlora att satsa mitt hjärta på mitt livs kärlek. Jag tänkte att om vi kunde ge oss tiden att lära känna de vuxna vi blivit under tiden vi samexisterat kunde vi kanske hitta en väg in. Tillsammans.
Samtidigt hade jag det oerhört slitsamt. Jag dippade i energi och arbetsbelastningen var hög. Jag tappade liksom allt. Men efter min resa skulle jag komma igen och ta tag i allt. Visa att mitt hjärta var ett hjärta att räkna med.

Hans hjärta var däremot inte längre med. Han sa det. Och det gjorde ont. Jag har hans ansikte på näthinnan när han sa det. Han frågade mig om jag verkligen trodde att jag skulle kunna bli lycklig med honom. Jag svarade. Att det trodde jag men bara om hans hjärta var på plats med mig. Men jag sa ju till honom att hans hjärta checkade ut för länge sen. Så kände jag. Och det var så det kom sig att jag i oktober tjugosjutton tog upp pratet. Om att skiljas.

Och här står jag idag. Med ett splittrat hjärta. Jag har ont och det känns som om jag ska dö mest hela tiden. Jag gråter hejdlöst. Jag gråter hejdlöst tills jag får panik för att jag inte kan sluta. Så nu springer jag plötsligt igen. Utan att känna motivation. Utan det bara kommer sig av att min kropp måste få utlopp. Jag cyklar. Jag sorterar i lådor. Städar. Eller så faller jag handlöst ner i soffan och bara stirrar upp i taket. Under stirrandet ställer jag alla frågor. Och jag klandrar mig själv för allt. Och så alla dessa OM JAG BARA…om jag bara varit smalare, snyggare, roligare, charmigare…ja om jag bara varit någon annan han hade kunnat satsa sitt hjärta på mitt.
När man faller ner i den gropen, då blir livet tungrott.

Våra år tillsammans var inte en spikrak väg. Det var krokigt längs med. Mycket på grund av mig. Livet med mig, ett maskrosbarn är inte en räkmacka.
Så givetvis klandrar jag mig för allt. Och jag tänker ofta att han gör detsamma. Och det gör ju såklart ont. Ogräs liksom, vem behåller det i sin trädgård?

Nu har vi skrivit på papper. Tredje januari tjugohundranitton blir jag frånskild. Frånskild från min bäste vän. Mitt livs kärlek. Efter sjutton år av allting är allting slut. Han är inte längre min bundsförvant. Inte min bäste vän. Mitt livs kärlek, ja den går ju inte ens att tvätta bort med lacknafta eller ett domslut från tingsrätten.
Nu är han kanske bara mitt livs hjärtesorg. Eller jag har mitt livs hjärtesorg till den milda grad att det gör fysiskt ont i hjärtat. Hela kroppen. Och själen.

Och allting jag skriver är utifrån mig. Bara hur jag ser på det. Det finns en sida till. Men jag kan inte berätta den. För den är inte min. Den är hans.

Jag vill inte skilja mig. Jag vill inte det.