Hon är här.

Jag är så glad. Jag är så tacksam. Att hon är här, hon min vän som jag lärde känna då, då när vi var unga och tog hand om andras ungar. Ända sen dag ett med henne, även om vi båda var skeptiska 20 åringar som blev sammanförda över en kaka, har det varit en fröjd. Otroligt behaglig vänskap på distans.
Igår när vi pratade om allt vi gjort tillsammans ryms det en evighet av strapatser.
Vi åkte till Ystad igår för att hänga på stranden med min älskade unge. Henne jag knappt träffar i sommar. Tösen fick ligga och förfäras av en mammas eskapader, då när det begav sig. I ungdomen.
Det blev en underbar dag. Strandhäng och turistande. Ystad är en mysig stad. Glassen smakar som en dröm. Och vi satt på torget. Vi gick i gränderna. Vi pratade och skrattade. Jag snubblade på mina flipflops och mitt hjärta snubblade ett par gånger. Men det var okej, jag landande mjukt. Hjärtat likaså, och det gör det när hon är här. Hon med Saaben.

Min semester kan inte inledas bättre än det gjort. Jag var orolig och rädd för ensamma veckan. Utan barn och utan min familj. Den som har gått sönder. Nu är det jag. Jag mot världen och tanken är svindlande och läskig. I allt det okända kanske det vilar ett hopp som väntar att överfalla mig och ta mig med storm.
Just därför är det underbart och ja, underbart att hon susade hit med sin Saab och räddar mig. Och jag skrattar. Bubblar och pratar, allt i en molande hjärtesorg.
Hon är fantastisk i sin uppenbarelse, trots avvikande dialekt är hon fantastisk. Och min hjältinna, för hon susades hit när jag behöver det som mest.
Jag är överväldigad.

Och jag har fått se Ystad. Bara en sån sak.

I natt skrålade vi till kärlekssånger. Kanske måste jag be om ursäkt till mina grannar. Kanske måste jag inte det. I natt åt vi kebab med alla såser. I  natt pratade vi om våra öppna sår i våra hjärtan. Och så grät vi. Vi skrålade lite till och sen sa vi god natt.
Befriande. Så befriande.