Jag hatar det.

Dag fyra var ju igår. Igår var det söndag. Slappesöndag. Jag och hon med Saaben tog en lång morgonpromenad innan frukost, en sen frukost bör tilläggas. Efter frukost blev det film i soffan. Det är inte mycket film jag kan se utan att det rör om i hjärtat och ställer till det.

Igår rasade jag ihop inombords. Min enda riktiga familj har gått sönder. Jag har inte min stöttepelare. Min lagkramrat och bollplank. Konstellationen familjen finns inte mer. Det gjorde så ont och det gör ont än idag. Och kommer göra ont i morgon.

Jag saknar. Det gör jag. Otroligt mycket saknar jag och slits itu i sömmarna av att det inte längre är vi. The Nilssons.
Jag är sammanbiten och seriös. Naggad i kanten och bara mamma på halvtid. Eller, visserligen är jag mamma på heltid men jag är en ”ledig” mamma på halvtid. Jag vill inte det. Mina barn är mina armar och ben. De är en förlängning av mig. Jag vill alltid vara med dem. Jag vill vara en familj.

Jag måste sadla om tanken om konstellationen familjen. Titulera mig ensamstående mamma. Hatar ordet ensamstående. Men sanningen är ju den att jag är ensamstående. Och jag hatar det med. Men återigen är sanningen den.
Det kan förefallas glamoröst att ha egentid en hel vecka. Och det är en frihet att få vara entledigad från vissa plikter. Men vissa plikter gör jag gärna för att få säga godnatt varje dag till mina älskade gurkor.

Allting maler inom mig och allting mals sönder och det gör så jävla ont. Det känns mest hela tiden som om jag ska dö.

Idag blev det för mycket av allt malande. Jag låg på stranden och allting välde över mig. Jag fick vira in huvudet i handduken och få ett bryt. Släppa ut gråten igen. Och igen. Invirad i min handduk på en solig strand. Ångesten hade mig i ett järngrepp. Idag. Också.