Dag 8,9 och 10 – verkligheten har tagit semester.

Semester. Dagarna bara går och och jag har snart vänt på dygnet.

I torsdags började jag min resa hem från Mälardalen. Började på tåget att tänka på hur jag ska landa i verkligheten. Slås ner av den. Igen. Jag levde i en bubbla av ren och skär glädje med Fia. Hon kom hit och vi vara som två tonåringar som gjorde det som föll oss in. Vi struntade i alla måsten och tog dagen och kvällen som den kom. Underbart och mäktigt. Den molande hjärtsorgen försvann. Jag ältade litet men annars inte.

Spenderade härliga dagar hos Fia i Enköping. Inget molande där heller. Vi tog allt som det kom. Och allt var härligt och underbart hela tiden. Underbart är kort, det vet vi ju alla men jag vill hålla fast i det korta strået av underbart så länge jag kan.

På hemresan låg jag på tåget och undrade hur allt skulle bli i verkligheten. Molandet och tankeältandet. Nattåget tog mig hem och resan gjorde mig inget klokare på hur det skulle bli i verkligheten.
Jag landade hemma i barnens famnar. De bästa av famnar att landa i. Vi blev ett vi. Ett vi jag älskar. Alla goda ting är tre. Vi är tre goda ting.
Vi spelade boule och fikade i solen på fredagen. På kvällen gjorde jag mig fin och gick på en konsert med en bekant från förr. Vi hade roligt och det var fint att prata. Winnerbäck är ingen favorit med jag lyssnade och det träffade så in i helvete rakt i hjärtat att jag var tvungen att lämna publikhavet och sätta mig ner.
På natten fick jag besök. Min bror och hans barndomsvän Emil. Fina Emil. Natten blev morgon och jag hann precis somna innan gryning.

Dag tio. Det blev en sån dag man bara lägger som en varm filt om hjärtat när det blir kallt. Vi gick en promenad. Både i tystnad och prat. Jag reste tillbaka i tiden flera gånger, när vi var små och min mamma och pappa var i min ålder. När våra familjer hängde ihop, så som jag gjort med andra familjer i min vuxenhet. Bara lite annorlunda.
E stannade kvar vid min sida hela dagen, hela kvällen. Åt mat och lyssnade på pågarnas galna prat. Pågarna, Sixten plus kompis. Vi delade en påse godis vid havet under vattentornet och himlen. Vi pratade och vi pratade inte. Solen gick ner. Fåglarna gapade och skrek. Fåren börja vråla i skymningen. En hel natt började vakna till liv.

Jag o godispåsen

Verkligheten har inte riktigt fått tag i mig. Eller så är det så att molandet också har tagit semester. Åter i augusti. Eller något.
Det gör mig absolut ingenting. Om det är så det är. Jag njuter varje dag, och jag bor så nära allt som är vackert. Det är en ynnest att ha så fina själar i min närkrets. Jag ska vårda dem ömt. Jag ska vårda mig ömt.

Ska ta tag i dag elva. Jag ska ta tag i allt.