Ensam, ful och förbrukad.

Verkligheten kommer alltid i kapp, man ska inte tro något annat. Verkligheten smyger in genom springor man lämnar öppna, särskilt när man är trött från nattsudd dagen innan. Igår var jag helt slut, färdig som artist och då kände jag hur verkligheten nafsade tag i mig och ruskade om mig en smula. Typiskt när man i inlägget tidigare deklarerar ut att den nog kommer åter först i augusti. Nåväl, det gick ju ändå bra igår, man ska ju också ta tjuren vid hornen och genomlida lite lagom mycket skit åt gången. Igår var jag bara trött och allt blir så extremt i tröttheten.

Jag funderade en del kring framtiden. Det kommer ju över mig ibland den där framtiden och ovissheten skrämmer mig. Ensamheten skrämmer mig mest. Ordet ensam. Jag är ensam. Det vilar något tragiskt över att man är ensam och säga det högt, fy fan. Men sanningen är att jag känner mig ensam. Förr var jag väldigt bekväm i den och idag är jag inte det. Blir smått nervös i ensamheten för man kan förvilla sig i tankar som sänker en till botten och på botten vill man inte vara.

Jag visste att det skulle bli ensamt, att jag inte skulle bli överöst med telefonsamtal eller sms med inbjudningar till diverse ting. När man inte längre är i ett par blir man sällan bjuden på alla dessa par-VM. Abbaträffar. Man utesluts ur det man en gång trodde var ett solitt umgänge. Så jag var medveten om att detta var precis det som skulle ske. Jag klandrar ingen, det är vårt naturliga sätt att umgås. I jämna par. Dessutom jag är kanske inte den bästa på att sträcka ut en hand och be om hjälp heller. Lämna mig inte ensam. Jag vill inte vara ensam. Det där är jag jätte dålig på och livrädd för att göra för det skulle göra så ont om den i andra änden skiter i vilket. Jag skulle ju gå i sönder och känna mig än mer förbrukad än jag redan känner mig. Ful och förbrukad.

Ensamheten, för att man ska klara av den och förlikas med den krävs det att man blir vän med sig själv. Verkligen vän med sig själv och det är något jag jobbar på. Jag vet inte exakt hur det ska gå till men jag trevar lite och försöker ta reda på vem jag är. Och vem fan är jag? V E M är jag?

Just nu i skrivande stund är jag ensam men jag är just nu helt okej med den. Min älskade lille prins sover. Han har lagt till med tonårsfasoner. Jag sitter i min vita fåtölj med fötterna på fotpallen och laptopen i knäet. Fönstret mot gatan är öppet och jag lyssnar på stadens ljud. Jag älskar dem. Bildäck mot kullersten och dörrar som öppnas och stängs. Måsarnas skrål och människors prat och hundar som skäller. Det pågår en massa liv utanför mitt fönster. Jag hör musiken från köket lite svagt och min sons andetag. J U S T N U njuter jag av att vara ensam. Jag älskar stunderna då jag skriver. De borde vara fler och oftare. Det skulle eventuellt kunna bli något. Eventuellt.

Jag är ensam. Ensamheten är min stora svaghet just nu. Jag känner mig ful och förbrukad. Så kan man sammanfatta dag elva. Det försvinner tyvärr inte magiskt dag tolv men jag tänker att någonstans på vägen kanske de där tankarna lämnar mig ifred och jag kan bli min bäste vän så att  inte ensamheten blir något desperat, fult och tragiskt eller något som söker mig. Utan något jag besöker när ja behöver det. En plats att vila på då och då.