Dag tolv – det kittlar lite varstans

När man bara vill skrika. Skälla och ställa någon till svars men man vet att det är lönlöst och tjänar ingenting till. När man anar att allt som sagts inte är sant utan bara det som är lägligt att säga.
Jag skriver lite kryptiskt men en dag ska jag vara mindre kryptisk i denna sak. Allt måste bara lägga sig lite mer först.

Dag tolv alltså. Jag är ännu en dag närmare trehundrasextiofem och en dag längre på min färd. Färden som ska ta mig någonstans, jag vet inte vart men tanken är väl att jag längs vägen ska finna mig. Hon den där som gick vilse och tappade bort sig själv. Det är lätt att göra i äktenskap och föräldraskap.

Åter till det kryptiska, jag blir överfallen av tankar och frågor. Jag vill fråga och jag vill ifrågasätta. Och jag vet att det är till ingen nytta alls. Jag kommer bara få svar jag ”vill” höra för att det är bekvämt. Sanningen är aldrig bekväm. Aldrig. Men jag tror att jag blev fintad eller mitt hjärta blev det. Och nu sitter det som en liten sten i skon och skaver fast stenen är i mitt hjärta och det skaver som fan. Jag hatar att jag inte kan släppa det. Det är vedervärdigt att jag inte bara kan släppa det och gå vidare. Använda frustrationen till något vettigt, på gymmet till exempel. Där kan man uträtta mirakel. Bli av med massor av frustration. Skriva, jag borde skriva mer på den tanke som föddes och fick lite mer näring igår på båten hem från Hven. Jag borde kanalisera allt sånt till att göda min dröm.
Jag borde verkligen göra det. Hjärtat kommer så småningom läka och stenen kommer att sluta skava.

Jag hade en underbar dag igår. På en cykel på en ö i ett sund hade jag en vacker dag. Jag hade mycket tid att lufta tankar och lufta känslor och kanske är det en rätt bra grej. Kanske. Jag vet ju inte eftersom jag aldrig varit här där jag är nu. Allting är nytt samtidigt som allting är gammalt och slitet.
Jag cyklade med T. Han som jag delat halva mitt liv med. Och det är ju så märkligt att vi nu plötsligt kan umgås på ett sätt som inte längre känns som en tävling. Vi kan prata på ett sätt som inte är ansträngt eller forcerat. Jag är mig själv lite mer, inte så dämpad eller nertonad. Inte utan att man frågar sig hur det kommer sig. Svaret är väl rätt enkelt, inga krav på varandra och ingen som längre väger orden eller har den andra under luppen ständigt ifrågasättande. Allt det är borta. Det är så här det borde ha varit. Nu var det inte så och nu är det försent. Hans hjärta är inte längre hos mig. Och mitt hjärta är inte bara hos honom längre. Det är tudelat. Och det är trasigt.

Jag ska berätta mer om mitt projekt och näringen jag fick igår på båten. Jag ska bara komma en bit på väg lite längre än idag.
Tänk om det här är min debutroman? Tänk om den blir klar? Tänk om den blir publicerad? Tänk om jag får säga; min debutroman. Tänk…det kittlar lite varstans när jag tänker på allt det här.