Hur naken vågar jag vara.

Hur personligt vågar man skriva?
En reflektion som vi fått göra i skolan under förra veckan. Den frågan satte igång mycket inom mig. För jag är ganska personlig i bloggen men jag skriver med hänsyn till min allra närmast familj vilket gör att jag utesluter en del. En hel del faktiskt. Detta får mig osökt att tänka på mina ramar i skriveriet. Jag vill ju skriva med känsla och jag vill berätta ur min innersta vrå. Jag vill inte skada någon med mina ord. Balans.

Jag känner ofta i bloggen att jag är extremt återhållsam med det som pågår i mitt innersta och syftet med mitt 365-projekt var att komma loss och hitta min väg. Visserligen händer det massor i min tankeverksamhet ändå utan att jag skriver ner det här. Men jag skriver ju för att läsas. Ju.
Jag vill inte ha censur på mig själv. Jag har alltid haft det, svårt för dem som står mig nära att tro på men det är sant. Det är mycket som jag inte säger eller skriver. Och så är det kanske med de flesta av oss. Kanske därför som tankarna är tysta och inte går att läsas av andra. Skulle ju vara katastrofalt. Tror jag.

Mycket upptar min tid just nu. Och mycket är att orientera sig i livet. Jag försöker hitta min plats i ”betänketiden”. Den känns i allra högsta grad som en betänketid och rent juridiskt hänger den över mig. Betänketid har aldrig varit min melodi. Ibland kanske jag borde lära mig att ta en sådan. Men jag går på mina känslor. Följer hjärtat och magkänslan. När jag tänker kommer analyser och tolkningar och jag vet inte om jag är lämpad för detta, inte när mina egna känslor är involverade. Går inte och blir ofta inte rätt eller bra.
Jag är inte för den delen dum eller naiv den som tror det kan ju känna sig blåst. Ibland är jag bara artig och taktisk. Ingen taktiker av rang dock men inte helt tappad.

Skolan upptar mycket av min tid och träning B O R D E verkligen uppta den mesta av min tid. Exakt en månad kvar idag till toughest. Jag dör. I morgon ska jag definitivt på gymmet. Minst 3 dagar i veckan fram till startlinjen. Ingen aning vad jag ska åstadkomma på en månad men säkert något. Griper efter halmstrån känner jag. Pannben vet jag att jag har, det fick jag kvitto på förra helgen. Efter 43km i skogen med cykel och otränad så fick pannbenet jobba.

Tålamod. Återkommande tema i bloggen. Jag och mitt tålamod jag inte har men behöver. Jag fortsätter att jobba med det. Tyvärr försätter bristen på tålamod mig i knepiga situationer. Som nu, under tiden av betänk. Det försätter mitt hjärta lite i en snara. Snårigt det här. Rätt smärtsamt även.
M E N jag blev påmind om en viktig sak. Mig själv. Aldrig mer tappa  bort mig själv eller gå vilse. Viktigt.

 

 

Utan garantier.

Det gjorde ont när min familj gick sönder. Det började vittra sönder men man spacklar sprickorna så gott man kan. Det gör man, jag gjorde det. Jag tror vi gjorde det men vi förhöll oss till verkligheten på olika sätt. Eftersom vi helt sonika är olika. Så olika och det var det som gjorde att jag föll från början. Felet jag gjorde från första början var att jag aldrig investerade hela mitt hjärta. Jag har skyddat det. Som jag har skyddat det. Många maskrosbarn där ute kan kanske börja att förstå hur vi gärna skyddar det innersta inre.

Jag gav aldrig mig eller honom en helhjärtad chans. Ändå i allt som var och inte var så försökte vi med våra medel hålla ihop. Hålla ihop sig själv. Hålla ihop oss. Det gick som det gick. Väldigt obra och jag var så säker på att gå isär var det enda rätta beslutet. Vi trodde att det var det enda rätta att göra för vi kunde för våra liv inte se ett annat alternativ.

Jag gillade inte vem jag var. Jag gillade inte hur jag såg på världen. Fy fan vad vilse jag var.

Idag försöker vi bygga upp och bygga om. Laga familjen låter fel men det är kanske ändå ett bra sätt att säga det, vi lagar oss. Och döm om min förvåning när man möts av ifrågasättandet. Jag kan förstå att man undrar om det är rätt beslut. Hur vet man det, jag har ingen glaskula. Men allt jag behöver veta är vad jag vill och framförallt vad mitt hjärta känner. Det räcker för mig, givetvis ska det vara besvarat, allt annat vore ju märkligt.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har allt och inget hänt i sommar. Vi lärde känna oss själva med varandra utan förbehåll och utan krav. Jag blev förälskad som jag blev för sjutton år sen. Skillnaden är idag att mitt hjärta är helt vidöppet. H E L A mitt hjärta är vidöppet och jag har lossnat. Min inre obotlige romantiker har fått en puls och näring.

Det finaste av allt är hur jag ser på min man med helt nya ögon. Och jag kan inte låta bli att röra vid honom när jag går förbi. Jag saknar hans närvaro när han inte är hos mig och jag vill vakna upp vid hans sida. Alla veckans dagar.

Ingen av oss två har varit ofelbar. Ingen av två bär den större skulden till sprickan. Och ingenting av det spelar någon roll, det enda som spelar roll är vad vi gör härifrån.
Det ÄR stor skillnad. Med små medel. Aldrig att man ska förkasta små medel. Det blir stora i sammanhanget. Jag var förblindad av min egen dumhet. Jag fastnade i en spiral jag hade svårt att ta mig ur.

Ibland när allt ställs på sin spets förändras perspektivet. Ibland när allt ställs på sin spets inser du vem du är.
Jag är hur som helst glad att jag samtalar och lyssnar på mig själv. Jag är själaglad för alla som lyssnat och samtalat med mig i mitt kaos. Ovärderligt.
Jag valde att lyssna på mig och mitt hjärta. För det är jag stolt och glad. För jag älskar som fan med hela mitt hjärta som insats. Utan garantier. Läskigt.

Dåligt flyt och rosa fluff.

Dåligt flyt känner jag nog att jag har med att uppdatera livet. Här på bloggen, annars uppdaterar livet sig självt hela tiden på alla möjliga sätt och vis. Allting går bara av farten och jag är på en bra plats.

Tredje arbetsveckan och andra skolveckan. Jag har att göra. Skriva och läsa och jobba både här och där. Tränas ska hinnas med men det är dålig fokus på det med. Inte bra när man har ynka trettionio dagar kvar till mitt livs tuffaste fysiska utmaning. Så jag tänker att jag måste ta tag i livet. Löpningen går ju framåt. Jag har Ä N T L I G E N lyckats med ett uppsatt mål. Fem kilometer under 30. Förr hade jag inte stora problem att komma under 30. Är det åldern? Naaah det måste vara allt det andra som hänt i livet. Jag var ju i rätt kasst skick förra året med operation och blodtransfusioner. Det tar nog längre tid att återhämta sig när man passerat en tröskel och fyllt fyrtio. Så ja, åldern spelar en roll dårå.

Skrivarlinjen. Jo det går. Läst en bok och skickat lite texter. Mer texter ska in. Mer ska läsas. Första boken tyckte jag dessutom var en riktigt bra bok. Känslig men bra.

Livet i övrigt. Just nu inte så pissnödigt. Sommaren har varit en sommar som går till historien av somrar på så många mer sätt än en temperaturen. Jag har lossnat. Något har släppt och mitt hjärta blev vidöppet att älska. Samtidigt i sommar har jag förlorat allt. Eller det mesta. Och det gjorde ont att inse att jag inte ville skilja mig. Och inse att det var mannen jag inte ville skilja mig ifrån. Inte bara konstellationen familjen utan att mitt hjärta faktiskt hör hemma just hos honom. Med honom. I lång tid var vi fast i ett träsk. Och jag trodde aldrig för mitt liv att mitt hjärta någonsin skulle öppnas på vid gavel och jag skulle låta mig vara så sårbar och ärlig i allt jag kände och känner.
Jag var övertygad om att skeppet seglat men jag ville inte ge mig.  Och jag svalde all stolthet. Allting var så olikt mig. Eller så var det vara så att jag var och är beredd all slåss för allt som betyder något. Ett steg i taget.

Så vi får se vart allting landar.

Sårbar och mänsklig.

V E M  Ä R  J A G. Det ska jag få ner på en A4. Ett självporträtt. Presentera mig på något sätt, något som jag tycker är svårt. Jag gick faktiskt rätt vilse under mitt äktenskap och det är absolut ingen annan än jag som bär det ansvaret. Men jag förlorade mycket av min identitet. Kanske hänger allt ihop med att jag varit med om många turer och inte riktigt landat. Först lämnade pappa och sen mamma. Och när mamma dog kapslade jag in allt. Survival mode. Jag blev ingen och den här ingen var aldrig en person jag tyckte om. Hon fräste och väste. En argbigga av stora mått.

Sen separationen har jag gråtit så mycket att all fräs och väs lämnat mig. Undertryckt sorg och ilska.
Och jag har landat i någon nu känner jag. Inte blommat klart men jag ser att det är en knopp och snart blommar det. Jag är i grund och botten en kärleksfull person men jag har haft en så hård yta. Kantig och vass. Allt för att försvara mig sen barnsben mot allt. Till slut blev det så att jag inte kunde känna igen någon som ville mig väl. Bara barnen har haft plats under min hårda yta. Tack och lov.

Men när man har förlorat allt och inte har något kvar att förlora så händer det grejer. I alla fall hände det grejer hos mig. Med mig. Jag är sårbar och jag tillåter mig det. Bara en sådan sak. Inte alls i min karaktär och passade inte alls fasaden jag murat upp. Och jag tackar min lyckliga stjärna i all satans olycka att det kommit ur något gott ur den gråa sörjan. Jag. Jag dök upp sårbar och mänsklig. Hela jag är ett enda stort öppet sår. Fruktansvärt obehagligt samtidigt som jag uppskattar att jag kan vara mer mjuk. Kärleksfull. För jag är en kärleksfull varelse.

Jag har varit nere i avgrunden och vänt. Och i avgrunden kan man lära sig mycket om sig själv och sen kan man välja vad man vill göra med sina lärdomar. Jag väljer att vara sårbar och kanske är det det absolut mest korkade jag har gjort eller det mest fantastiska.

Mitt hjärta är ömt. Lite tinnitus i hjärtat kan man väl räkna med när man utsatt det för världens match i ringen. Knock out. Jag har så mycket kärlek som bubblar i mitt ömma hjärta och emellanåt känns det som om bröstkorgen ska spricka. Skräckblandad förtjusning men jag tror att all min kärlek har en adress. Och med det är det dags att gå till affären, nutella är önskat på nyimplementerade kvällsmellisen i soffan. Och det är fortfarande lite sommarlov kvar så nutella är fullt tillåtet.

 

Undebart är kort.

Ä N T L I G E N faller regnet. En månad har hunnit passera (nästan) sen jag tog upp mitt trehundrasextiofemdagarsprojekt. Jättelång ord jag enkelt hade kunnat skriva med siffror. Men jag vägrar. Jag är obstinat idag. Säkert många andra dagar också men idag är jag det tydligt just nu i skrivande stund. Jag har många dagar kvar på det här projektet och jag inser att skriva något varje dag har varit bekymmersamt i den bemärkelse att visa dagar blir oskrivna. Jag antar att det är okej eftersom jag trots allt bestämmer här. En plats jag än så länge har makt och kontroll över.

Helgen. Den startade magiskt. Innan magin uppstod det vill säga nu när man ser tillbaka på den så var den något och jag skriver något för mitt ordförråd räcker inte till. Jag hittar det kanske på vägen. Men jag fick en tur till Hovs Hallar. En övernattning på hotellet som ligger vid havet, en liten bit ovanför havet. Jag behövde en sådan här kväll och natt. En sådan här dejt är ju svårslagen och alldeles alldeles underbar som hon i sagan sa. Jag skulle säga detsamma. Dricka bubblor i jacuzzin efter en tur ner till havet som var vilt. Lika vilt som mitt hjärta. Middag och samtal och mer bubbel och jacuzzi på småtimmarna.
Lyckligtvis slapp jag vakna upp bakis eftersom vi hade en aktivitet planerad av fysiskt karaktär. Cykel så kustnära man kan komma. Fika på wienerbröd i Torekov och betrakta stockholmare som tycker om att svassa runt i badrock på byns gator och fik. Stockholmarna verkade också väldigt förvånade över att kaffet var gott i Skåne. Ett mycket roande spektakel att betrakta över en kopp skånerost och importerat wienerbröd.

Allt underbart är kort och helgen likaså. Söndag och regnet har infunnit sig. En viss lättnad så jag kan med gott samvete ligga på soffan och låtsas som om jag inget har att göra. Låtsas.

Jag har massor. Min ”överlevnadslista” bockar inte av sig självt utan det ska liksom fortfarande göras. Allt de där jag skrev upp för att hålla tanken sysselsatt på annat än mitt brustna hjärta och ångetskaskader. Nu måste man även bereda plats för alla alster som ska skrivas. Skolstart imorgon. Jag vet precis hur krävande skolan är, den är ju trots allt på heltid (distans) och jag har två jobb och två barn som kräver sitt. Även en lägenhet som är i behov av viss omsorg. Någon som jag dejtar som kanske vill träffa mig igen.  Vänner att morsa på över en kopp och så. Hur ska jag få in allt? Hur? P L A N E R A.
Just det, träning ska jag hinna få med också. Toughest runt knuten och jag är inte så vältränad som jag hade hoppats. Några kilon lättare absolut med starkare. Planera blir min räddning. Följa planen blir min frälsning.

Nu sa jag sova. Somna till en skitfilm eller skit serie. Vilket som kvittar, för det lär dröja innan jag gör det igen.

 

 

Hjärnspöken gå och dö.

V Ä R M E N slår ut mig helt. Första veckan tillbaka på jobb, känns lite som ny på jobbet. Huvudet blir snabbt fullt. Från att ta dagen som den kommer till att hålla en miljard bollar i luften i denna hetta. Jag tänker ändå inte gnälla. För sommaren blev en riktig jävla sommar. Om man nu får lov att dra till med lite kraftuttryck.

Jag undrar om jag kan tänka klart. Jag vet ganska säkert att jag inte gör det. Mina tankar är mest härjat av hjärnspöken. Kan inte minnas senast i mitt liv då det var på det här viset. Obehagligt är det hur som helst. Känslorna svarar ju direkt på hjärnspökena och de skrattar. J Ä V L A  H J Ä R N S P Ö K E N!! Dra åt helvete. Men de är där och jag får väl lära mig att trängas i samma utrymme som dem. Ett litet tag till sen får det vara bra.

På måndag börjar skolan. Jag är sjukt taggad. Jag är på en betydligt bättre plats i livet nu än förra terminen. Så nu kanske man kan skärpa sig och skriva. Och läsa för den delen.

Nu tänker jag att jag mest ska sova. Packa en liten get-away-väska och sen sova. Eller tvärtom. Vi får se. Brukar bli tvärtom. Jag ska på en liten men förhoppningvis naggande god get-away.
Nu sova.

Natti.

Rannsakan.

S J Ä L V R A N N S A K A N är en rätt jobbig grej. När man lägger sig själv under luppen och synar sig själv i sömmarna. Plågsamt men nyttigt. Hela sommaren har gått åt till att syna mina sömmar. Det har varit både högt och lågt. Och när man är i det lägsta låga så undrar man ju överhuvudtaget hur en enda person kan tycka om en.
Min självrannsakan har mest handlat om vem jag varit i mitt äktenskap och vem jag varit som vän. Hur jag varit och allt jag faktiskt kunde ha gjort bättre. Jag är den första att medge att jag inte är super stolt över min bittra ilska jag missriktat. Jag var visserligen trängd in i ett hörn där jag omöjligt kunde finna svängrum till att göra annorlunda. Och det var aldrig rättvist att Han skulle få ta all den. Vi var två i det hela men jag tänker äga min del.

Det har varit tufft i all rannsakan och det var aldrig vackert. Meningen är väl att det kanske ska komma något vackert ur det här. Så måste det vara annars tror jag inte att jag står ut.

En annan del i allt det här synande är att man instinktivt vill ställa Honom mot väggen. Fråga och ifrågasätta men vid närmare eftertanke  så vet man att det är det lönlöst. Ingen vinner på det eftersom jag vet att OM jag var trängd i ett hörn så var Han mest troligt detsamma.  Med lika lite svängrum som jag hade. Kanske till och med mindre. Jag kommer aldrig någonsin att klandra honom, jag var aldrig bättre själv och jag tror innerst inne att vi gjorde vad vi kunde med det vi hade. Där och då.

Jag kände mig aldrig tillräcklig. Och i min otillräcklighet jagade jag något annat. Inte annan men annat. Trodde att om bara så skulle allt bli så mycket bättre istället för att bara ta tag i det, skapa svängrum. Jag tror att det är lätt att bli fartblind och önska sig ett universum medan man har en lite värld som är fullt tillräcklig – egentligen.
Jag var blind och fartblind. Otydlig dessutom, män är ju inga tankeläsare har jag ju förstått.

Bortsett från barnen är Han min största kärlek. Mitt livs kärlek. Och i retrospektiv är jag tacksam att han var vid min sida alla de åren.
Jag borde ha sagt det till Honom. Det borde jag ha gjort.

Eftersom jag borde ha gjort det, sagt allt det där så gjorde jag det. Jag sa det och jag sa helt ärligt och öppet att jag fanimej inte vill skiljas. Jag sa det också. Jag sa en massa saker och jag vet inte vad det ska leda till. Jag har ingen aning vad det ska leda till. Annat än att jag har lättat mitt hjärta och skapat mig svängrum. Svängrum är bra grejer. Sjukt bra grejer.

 

Nu är det slut.

S E M E S T E R N  Ä R  S L U T.
Så är det helt enkelt och det är inget att gråta över tänker jag. Jag får ju äntligen återgå till mitt inrutade liv och jag behöver inte fundera så mycket. Utan det är bara att göra och gilla läget. Och jag gillar läget. Hade bara önskat att det inte var fem fulla dagar som väntade, hellre mjukstarta med en kortvecka. Jag har planerat dåligt. Fast jag har ju ändå haft sjukt långa tre veckor. Allt har hänt. Inget har hänt.

Igår blev det en fin avslutning i Köpenhamn med mina två favoritkollegor. Solbritt och Gussingus. Shopping i favoritbutiken, omöjligt att inte ha hundrafemtio plagg med sig in i provrummet och minst en påse med ett gäng plagg ut ur butiken. Älskade klädbutik. Jag fick med mig hem något högst ovanligt, plomnmonfärgade byxor av någon modell. Vi, jag och töserna på jobb vi brister alltid ut i hur fancy vi kommer vara på jobb. Någonstans dör det ut för min del när jag bara känner för att gå i pyjamas eller mjukisbrallor till jobb.

Det blev ju lite musikalsikt också. Justin Timberlake. Det började så lovande och så sjukt bra men när de tände fejkelden och körde lägereldssolon från bakgrundssångarna…ja då dog jag helt simpelt. Justin är en fenomenal artist och inte gör det ont att titta på honom i heller.
Det kommer göra ont när min väckarklocka ringer mig imorgon bitti. The pain, the pain!

Back to reality. Önska mig lycka och framgång.

PS. Skolan börjar den 13 augusti. Jag är så taggad. Min skola alltså.

Poss.

Salig röra.

Sist jag skrev var det rörigt som fan i mitt hjärta. Riktigt rörigt och riktigt körigt. Jag hade så fruktansvärt ont och jag kunde inte sortera vad som var vad i all skilsmässosörja och annan sörja som trögflyter i mitt hjärta.

Vi hade karneval i stan förra helgen. En helg som går till historien (för mig) med ett ordentligt ångestriv i kroppen. Den där molande obehagskänslan i kroppen lekte riktig rövare med mig. Den levde som mycket rövare med mig att jag på lördagkvällen somnade på tvären över sängen med ansiktet rakt ner i kudden. Tror jag vrålade mig till sömns. Vrålade och grät. Tror till och med jag gjorde det man inte ska göra. Skicka sms. Man ska inte skicka ett skit i affekt. Det blir ju aldrig bra. Jag menade varje ord men jag var inte alls redo att ta emot det jag analyserat fram som ett eventuellt svar. Jag var inte det. Men om sanningen var den som jag analyserat fram hade jag ju fått avslutet. Spiket i kistan som man säger. Den där lördagsnatten somnade jag till slut av ren och skär utmattning och hjärtesorg. Utan några svar på mina sms.

Så blev det tyst i min blogg. Den som annars är en ventil. Men sanningen är att under karnevalshelgen mådde jag uselt. Så uselt samtidigt som jag hade helt underbara dagar. Det var bitterljuvt och smärtsamt. Smärtsamt att vakna upp och inse. Och inse att allting är helt försent. Den känslan. Fy fan säger jag bara, fy fan!

Sen kom måndagen, en dag då bilen packades med campinggrejer och barn för färd mot Tylösand. Fem personer i ett tält som sen blev sex personer. I denna hettan, herregud! Att vi ens överlevde. Första morgonen jagade hettan ut mig ur tältet noll fem noll noll. Fick lägga mig raklång på gräset i skuggan. Jag är inte gjort för tältliv men jag älskar att ”brygga” kaffe i det fria.
Tylösand satte en underbar punkt för min semester. Underbara heta dagar på stranden med beachvolley. Lite shopping i ett köpcentrum med AC och släppa loss på go-kart-banan. Hänga som en hel familj. Hel familj så som det var tänkt från början. Jag älskar min familj för det är den bästa på de flesta sätt och vis. Och nu när det inte finns några krav så funkar allt plötsligt så mycket bättre. Är det inte märkligt när det blir så?

Jag lät bloggen bli tyst. Jag valde medvetet att lämna de flesta tekniska prylar hemma. Jag valde att vara så mycket i stunden som möjligt för man vet aldrig om man får den åter.

Idag är min sista semesterdag. Jag gör sånt jag fullkomligt struntat i under hela min semester. Tvätt och städ.
Bitterljuvt nog så har denna semestern varit den bästa på så länge. En helt underbar jävla semester.

Nu börjar vardagen, jobbet och S K O L A N. Skola för mig också, inte bara barnen. Äldsta börjar gymnasiet och min prins han börjar fyran med allt vad det innebär. Och det är heller inte långt kvar till Toughest. Tjugonionde september närmar sig med stormsteg och jag borde flytta in på gymmet. Jag borde verkligen flytta in på gymmet.

Först håller jag helg. Köpenhamn och Justin Timberlake kan ju omöjligt vara skitnödigt.
Den tekniska pausen på bloggen är över.