Rannsakan.

S J Ä L V R A N N S A K A N är en rätt jobbig grej. När man lägger sig själv under luppen och synar sig själv i sömmarna. Plågsamt men nyttigt. Hela sommaren har gått åt till att syna mina sömmar. Det har varit både högt och lågt. Och när man är i det lägsta låga så undrar man ju överhuvudtaget hur en enda person kan tycka om en.
Min självrannsakan har mest handlat om vem jag varit i mitt äktenskap och vem jag varit som vän. Hur jag varit och allt jag faktiskt kunde ha gjort bättre. Jag är den första att medge att jag inte är super stolt över min bittra ilska jag missriktat. Jag var visserligen trängd in i ett hörn där jag omöjligt kunde finna svängrum till att göra annorlunda. Och det var aldrig rättvist att Han skulle få ta all den. Vi var två i det hela men jag tänker äga min del.

Det har varit tufft i all rannsakan och det var aldrig vackert. Meningen är väl att det kanske ska komma något vackert ur det här. Så måste det vara annars tror jag inte att jag står ut.

En annan del i allt det här synande är att man instinktivt vill ställa Honom mot väggen. Fråga och ifrågasätta men vid närmare eftertanke  så vet man att det är det lönlöst. Ingen vinner på det eftersom jag vet att OM jag var trängd i ett hörn så var Han mest troligt detsamma.  Med lika lite svängrum som jag hade. Kanske till och med mindre. Jag kommer aldrig någonsin att klandra honom, jag var aldrig bättre själv och jag tror innerst inne att vi gjorde vad vi kunde med det vi hade. Där och då.

Jag kände mig aldrig tillräcklig. Och i min otillräcklighet jagade jag något annat. Inte annan men annat. Trodde att om bara så skulle allt bli så mycket bättre istället för att bara ta tag i det, skapa svängrum. Jag tror att det är lätt att bli fartblind och önska sig ett universum medan man har en lite värld som är fullt tillräcklig – egentligen.
Jag var blind och fartblind. Otydlig dessutom, män är ju inga tankeläsare har jag ju förstått.

Bortsett från barnen är Han min största kärlek. Mitt livs kärlek. Och i retrospektiv är jag tacksam att han var vid min sida alla de åren.
Jag borde ha sagt det till Honom. Det borde jag ha gjort.

Eftersom jag borde ha gjort det, sagt allt det där så gjorde jag det. Jag sa det och jag sa helt ärligt och öppet att jag fanimej inte vill skiljas. Jag sa det också. Jag sa en massa saker och jag vet inte vad det ska leda till. Jag har ingen aning vad det ska leda till. Annat än att jag har lättat mitt hjärta och skapat mig svängrum. Svängrum är bra grejer. Sjukt bra grejer.