Utan garantier.

Det gjorde ont när min familj gick sönder. Det började vittra sönder men man spacklar sprickorna så gott man kan. Det gör man, jag gjorde det. Jag tror vi gjorde det men vi förhöll oss till verkligheten på olika sätt. Eftersom vi helt sonika är olika. Så olika och det var det som gjorde att jag föll från början. Felet jag gjorde från första början var att jag aldrig investerade hela mitt hjärta. Jag har skyddat det. Som jag har skyddat det. Många maskrosbarn där ute kan kanske börja att förstå hur vi gärna skyddar det innersta inre.

Jag gav aldrig mig eller honom en helhjärtad chans. Ändå i allt som var och inte var så försökte vi med våra medel hålla ihop. Hålla ihop sig själv. Hålla ihop oss. Det gick som det gick. Väldigt obra och jag var så säker på att gå isär var det enda rätta beslutet. Vi trodde att det var det enda rätta att göra för vi kunde för våra liv inte se ett annat alternativ.

Jag gillade inte vem jag var. Jag gillade inte hur jag såg på världen. Fy fan vad vilse jag var.

Idag försöker vi bygga upp och bygga om. Laga familjen låter fel men det är kanske ändå ett bra sätt att säga det, vi lagar oss. Och döm om min förvåning när man möts av ifrågasättandet. Jag kan förstå att man undrar om det är rätt beslut. Hur vet man det, jag har ingen glaskula. Men allt jag behöver veta är vad jag vill och framförallt vad mitt hjärta känner. Det räcker för mig, givetvis ska det vara besvarat, allt annat vore ju märkligt.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har allt och inget hänt i sommar. Vi lärde känna oss själva med varandra utan förbehåll och utan krav. Jag blev förälskad som jag blev för sjutton år sen. Skillnaden är idag att mitt hjärta är helt vidöppet. H E L A mitt hjärta är vidöppet och jag har lossnat. Min inre obotlige romantiker har fått en puls och näring.

Det finaste av allt är hur jag ser på min man med helt nya ögon. Och jag kan inte låta bli att röra vid honom när jag går förbi. Jag saknar hans närvaro när han inte är hos mig och jag vill vakna upp vid hans sida. Alla veckans dagar.

Ingen av oss två har varit ofelbar. Ingen av två bär den större skulden till sprickan. Och ingenting av det spelar någon roll, det enda som spelar roll är vad vi gör härifrån.
Det ÄR stor skillnad. Med små medel. Aldrig att man ska förkasta små medel. Det blir stora i sammanhanget. Jag var förblindad av min egen dumhet. Jag fastnade i en spiral jag hade svårt att ta mig ur.

Ibland när allt ställs på sin spets förändras perspektivet. Ibland när allt ställs på sin spets inser du vem du är.
Jag är hur som helst glad att jag samtalar och lyssnar på mig själv. Jag är själaglad för alla som lyssnat och samtalat med mig i mitt kaos. Ovärderligt.
Jag valde att lyssna på mig och mitt hjärta. För det är jag stolt och glad. För jag älskar som fan med hela mitt hjärta som insats. Utan garantier. Läskigt.