Hur naken vågar jag vara.

Hur personligt vågar man skriva?
En reflektion som vi fått göra i skolan under förra veckan. Den frågan satte igång mycket inom mig. För jag är ganska personlig i bloggen men jag skriver med hänsyn till min allra närmast familj vilket gör att jag utesluter en del. En hel del faktiskt. Detta får mig osökt att tänka på mina ramar i skriveriet. Jag vill ju skriva med känsla och jag vill berätta ur min innersta vrå. Jag vill inte skada någon med mina ord. Balans.

Jag känner ofta i bloggen att jag är extremt återhållsam med det som pågår i mitt innersta och syftet med mitt 365-projekt var att komma loss och hitta min väg. Visserligen händer det massor i min tankeverksamhet ändå utan att jag skriver ner det här. Men jag skriver ju för att läsas. Ju.
Jag vill inte ha censur på mig själv. Jag har alltid haft det, svårt för dem som står mig nära att tro på men det är sant. Det är mycket som jag inte säger eller skriver. Och så är det kanske med de flesta av oss. Kanske därför som tankarna är tysta och inte går att läsas av andra. Skulle ju vara katastrofalt. Tror jag.

Mycket upptar min tid just nu. Och mycket är att orientera sig i livet. Jag försöker hitta min plats i ”betänketiden”. Den känns i allra högsta grad som en betänketid och rent juridiskt hänger den över mig. Betänketid har aldrig varit min melodi. Ibland kanske jag borde lära mig att ta en sådan. Men jag går på mina känslor. Följer hjärtat och magkänslan. När jag tänker kommer analyser och tolkningar och jag vet inte om jag är lämpad för detta, inte när mina egna känslor är involverade. Går inte och blir ofta inte rätt eller bra.
Jag är inte för den delen dum eller naiv den som tror det kan ju känna sig blåst. Ibland är jag bara artig och taktisk. Ingen taktiker av rang dock men inte helt tappad.

Skolan upptar mycket av min tid och träning B O R D E verkligen uppta den mesta av min tid. Exakt en månad kvar idag till toughest. Jag dör. I morgon ska jag definitivt på gymmet. Minst 3 dagar i veckan fram till startlinjen. Ingen aning vad jag ska åstadkomma på en månad men säkert något. Griper efter halmstrån känner jag. Pannben vet jag att jag har, det fick jag kvitto på förra helgen. Efter 43km i skogen med cykel och otränad så fick pannbenet jobba.

Tålamod. Återkommande tema i bloggen. Jag och mitt tålamod jag inte har men behöver. Jag fortsätter att jobba med det. Tyvärr försätter bristen på tålamod mig i knepiga situationer. Som nu, under tiden av betänk. Det försätter mitt hjärta lite i en snara. Snårigt det här. Rätt smärtsamt även.
M E N jag blev påmind om en viktig sak. Mig själv. Aldrig mer tappa  bort mig själv eller gå vilse. Viktigt.