Kärlekslöst och kärlekstörst

Jag funderar mycket. Allt som oftast funderar jag men ibland lägger jag pannan i djupa veck och försöker hitta ett svar.
Jag har tänkt mycket på hur det kommer sig att jag haft så svårt att visa min kärlek till min omgivning. Barnen är inte inkludera i denna fråga, jag har inga bekymmer med att visa dem min kärlek. Inga problem alls. Så då vet jag att jag har förmågan. Jag vet dels eftersom jag känner det i mitt bröst, den där bubblande kärleken, den finns och har funnits. Men så händer något, en liten skitsak, eller tanke eller att jag bara blir helt paralyserad och stolt. Stoltheten av den typen som sätter käppar i hjulet. Jag ska minsann inte…och när tanken börjar med den frasen är det kört. Det växer fram en prestige. Giftig jävla prestige som tar död på mycket. Vad är det som gör att jag fungerar så illa undrar jag.

Jag kan inte minnas alls från min barndom att det var särskilt kärleksfullt. Inte ens lite. Jag minns inga kramar och ingen tilltro eller tillgivenhet. Allt handlade hela tiden om att överleva. Överleva hemma och överleva i skolan. Livet var för det mesta ett rent helvete men hade sina ljusglimtar. Tyvärr tog jag skada och ärren har inte bleknat men jag hyser inget agg. Jag vet att mina föräldrar gjorde vad de kunde med vad de hade. De var en annan generation från sina kärlekslösa och skadade barndomar. De gav mig sitt arv utan avsikter att skada mig. De överlevde. Vi överlevde.

Det slog mig hårt idag att jag nog aldrig egentligen ville att det skulle gå så långt som allt har gjort. Skriva under alla papper om att skiljas.
Jag trodde på fullaste allvar att jag inte älskade honom. Jag trodde att jag hade slut på allt och att allt som fanns kvar var vänskapen. Hur kunde jag vara så övertygad om att jag inte älskade längre? Allt kändes så givet och självklart.
Jag undrar.

Dålig mottagning.

Äntligen är det höst. Nu saknar jag bara den krispiga luften. Älskar hösten, min favorit tid på året. När löven ändrar färg för att falla till marken, då vaknar min själ till liv. Jag kan inte påstå att min själ på något sätt vilat i sommar. Den har varit på en sjuhelvetes resa ihop med mitt hjärta. H E R R E G U D! Är väl det enda jag kan säga. Som jag har vänt in och ut på mig själv. Ja, herregud alltså.
Klyschan om inget ont som inte har något gott med sig. Den klyschan, den jäveln, den rackaren den är fanimej sann. Sann som fan.

Fortfarande lever jag i något slags limbo. Väntar på att beslut ska tas men jag vet inte riktigt vem som ska ta dem och när de ska tas eller vad som väntas på. Jag är en besökare i mitt gamla liv och mitt liv jag försökte bygga upp är på paus. Besökte min lägenhet, tänkte bo där men det bor ångest i väggarna. Så där kan man inte bo just nu som allt är. Och vad är allt? Vad är det ens? Och ska jag ens försöka nysta något i det. Ska jag ta det där tålamodet vid hornen och lära mig att leva med tålamodet. Jag hatar tålamod. Men jag beundrar dem som har. Och jag visar ändå att jag har något som skulle kunna passera som tålamod. På insidan av mig, naj, där finns inget. Bara rädslor. Bara farhågor och sjukt mycket hopp. Kärlek. Tonvis med kärlek som jag inte riktigt vet hur jag ska förmedla. Flaskhals. Allt vill ut på en och samma gång och så blir jag rädd och så försöker jag skydda mig…och då blir det blaha blaha blaha. Jag är en parodi av mig själv.
Jag måste våga vara sårbar. Och hur gör man? Jag inser att all sarkasm och självironi har varit min sköld. Jag har varit extremt duktig på att hålla alla på en armlängds avstånd. Ingen människa har någonsin penetrerat sig genom min mur.
Mina föräldrars oförmåga har skadat mig. Min bild av kärlek har varit så skev. Allt jag levde igenom som barn var ett normaltillstånd för mig och jag var så länge så länge övertygad om att jag inte var värd att älskas. Inte ens av mina föräldrar. Än idag råder det tvivel. I landet limbo där jag just nu, tillfälligt hoppas jag, har mitt residens försöker jag orientera mig och lära mig att känna igen den. Kärleken. På mottagarsidan. Jag vet att jag inte är en lätt person att älska. Jag vet att jag inte har lätt för att älska. Men när jag gör det så gör jag det ordentligt.
Jag har dålig mottagning. Får jobba på den. Helt enkelt.

En stor dag.

Idag är en stor dag. Vi håller demokratiska val i vårt avlånga land. Jag tänker nyttja min rätt att rösta. Jag ser det till och med som en skyldighet.
Jag har blivit matad om hur jag bör rösta. Framförallt i sociala medier. Och ofta även matad med att om jag inte röstar på ett visst sätt är det hål i min skalle. Detta gör mig heligt förbannad. Jag tänker nämligen att jag lägger min röst precis så som J A G anser vara det allra bästa. Så som jag växt upp och så som jag blivit fostrad. Allt som präglat mig och de värderingar J A G har. Och bara för att jag inte tycker som du, eller du så har jag hål i skallen. Begriper det inte. Jag har fått en helt egen rösträtt. Den är inte ”till salu” och jag vill inte av så kallade vänner höra att om jag inte röstar så som dem är jag ingen riktig vän. W H A T  T H E  F U C K ! ?
Min röst. Det är min röst och jag lägger den som det behagar mig. Jag tar mig till valurnan och lägger min röst. Min röst för ett demokratiskt Sverige. Högtidligt.
Jag accepterar dig min vän, hur du än beslutar att lägga DIN röst. Du har din övertygelse om vad som är bäst för Sverige. Och kanske tycker vi lika eller helt sonika olika. Det spelar mig ingen roll. Frihet kallas det. Åsiktsfrihet. En grundpelare i vår demokrati.

Jag skriver sällan politiskt. Jag är inte politisk. Jag är en människa med ett hjärta som slår. Jag har åsikter och visioner. Jag har läst på inför valet. Jag har följt debatten. Jag har däremot slutat lyssna på dig som med någon slags hot vill att jag ska rösta som du. Jag har bestämt mig för hur jag ska lägga min röst.

Jag tror att detta kan bli det mest och enda politiska jag skriver i min blogg. Men det är en stor dag. Värna om den. Det är frihet att få gå till vallokalen utan att frukta för sitt liv, en frihet lätt att ta för given. Du får rösta precis som som du vill och det kommer aldrig att förfölja dig. Men gå och rösta.

Det är också en stor dag för mig bortom det demokratiska valet. Jag tror att jag äntligen har en ”följetong” att skriva. Frågan är om jag ska skriva den på bloggen eller som romanprojekt. Stora beslut att ta idag.

Ett avslut och ångest i väggarna

Jag ger upp mitt trehundrasextiofemdagarsprojekt. Jag skriver ju inte ens varannan dag. Och så kom jag på att det blir sjukt fantasilösa och fula rubriker. Jag lägger projektet till handlingarna. Men dagarna fortsätter ju ändå. Liksom mitt liv och ett viss sorts limbo. Jag vet inte varför det är i limbo och vad jag eller vi väntar på. Kanske att någon klarhet ska infinna sig. Jag är glasklar. Jag blev varse om idag hur glasklar jag är. Visst är det så att man ska skynda långsamt och vara försiktig men…men. Jag är inte byggd för skynda långsamt eller betänketid. Vi har juridiskt en betänketid. Och kanske är det så att Han inte tänkt klart. All denna oklarhet dränerar mig fullständigt. Vad är vi?
Hade vi nyligen träffats hade det varit en sak men nu har vi ändå rätt många år i bagaget. Och jag lider sjuk brist på tålamod.

Men det blev solklart när jag igår bestämde mig för att vända hem till min lägenhet. Bo här i mitt liv. Jag bodde i en kappsäck. Och idag föredrar jag kappsäcken. Det är något obehag över att komma ”hem” och det är bara jag. Jag klev ut ur min konstellation där jag tycker att jag hör hemma. Med min man. Och mina barn.
Min lägenhet osar separationsångest och skilsmässa. Det är väl sin sak om det är tänkt att vi ska skiljas. Att meningen är att jag ska bygga mitt bo här. Men jag vill inte. Jag vill inte vara här ensam utan min andra hälft. Och inte heller utan mina gurkor.

Rädslan är att han kommer på att det kanske ändå är bäst att vi inte fortätter vara gifta. Att allt bara är en fas. Klamrasigfastfasen innan allt faller isär. Jag vill inte.

Jag hatar min lägenhet och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna se den som den fristad den var när jag plockade ihop spillrorna av mig. Om allt faller isär, kommer jag kunna bo kvar. Jag tror det bor ångest i mina väggar. Den sipprar ut och sätter klorna i en.

Jag vill hem. Där jag hör hemma.