Ett avslut och ångest i väggarna

Jag ger upp mitt trehundrasextiofemdagarsprojekt. Jag skriver ju inte ens varannan dag. Och så kom jag på att det blir sjukt fantasilösa och fula rubriker. Jag lägger projektet till handlingarna. Men dagarna fortsätter ju ändå. Liksom mitt liv och ett viss sorts limbo. Jag vet inte varför det är i limbo och vad jag eller vi väntar på. Kanske att någon klarhet ska infinna sig. Jag är glasklar. Jag blev varse om idag hur glasklar jag är. Visst är det så att man ska skynda långsamt och vara försiktig men…men. Jag är inte byggd för skynda långsamt eller betänketid. Vi har juridiskt en betänketid. Och kanske är det så att Han inte tänkt klart. All denna oklarhet dränerar mig fullständigt. Vad är vi?
Hade vi nyligen träffats hade det varit en sak men nu har vi ändå rätt många år i bagaget. Och jag lider sjuk brist på tålamod.

Men det blev solklart när jag igår bestämde mig för att vända hem till min lägenhet. Bo här i mitt liv. Jag bodde i en kappsäck. Och idag föredrar jag kappsäcken. Det är något obehag över att komma ”hem” och det är bara jag. Jag klev ut ur min konstellation där jag tycker att jag hör hemma. Med min man. Och mina barn.
Min lägenhet osar separationsångest och skilsmässa. Det är väl sin sak om det är tänkt att vi ska skiljas. Att meningen är att jag ska bygga mitt bo här. Men jag vill inte. Jag vill inte vara här ensam utan min andra hälft. Och inte heller utan mina gurkor.

Rädslan är att han kommer på att det kanske ändå är bäst att vi inte fortätter vara gifta. Att allt bara är en fas. Klamrasigfastfasen innan allt faller isär. Jag vill inte.

Jag hatar min lägenhet och jag undrar om jag någonsin kommer att kunna se den som den fristad den var när jag plockade ihop spillrorna av mig. Om allt faller isär, kommer jag kunna bo kvar. Jag tror det bor ångest i mina väggar. Den sipprar ut och sätter klorna i en.

Jag vill hem. Där jag hör hemma.