Dålig mottagning.

Äntligen är det höst. Nu saknar jag bara den krispiga luften. Älskar hösten, min favorit tid på året. När löven ändrar färg för att falla till marken, då vaknar min själ till liv. Jag kan inte påstå att min själ på något sätt vilat i sommar. Den har varit på en sjuhelvetes resa ihop med mitt hjärta. H E R R E G U D! Är väl det enda jag kan säga. Som jag har vänt in och ut på mig själv. Ja, herregud alltså.
Klyschan om inget ont som inte har något gott med sig. Den klyschan, den jäveln, den rackaren den är fanimej sann. Sann som fan.

Fortfarande lever jag i något slags limbo. Väntar på att beslut ska tas men jag vet inte riktigt vem som ska ta dem och när de ska tas eller vad som väntas på. Jag är en besökare i mitt gamla liv och mitt liv jag försökte bygga upp är på paus. Besökte min lägenhet, tänkte bo där men det bor ångest i väggarna. Så där kan man inte bo just nu som allt är. Och vad är allt? Vad är det ens? Och ska jag ens försöka nysta något i det. Ska jag ta det där tålamodet vid hornen och lära mig att leva med tålamodet. Jag hatar tålamod. Men jag beundrar dem som har. Och jag visar ändå att jag har något som skulle kunna passera som tålamod. På insidan av mig, naj, där finns inget. Bara rädslor. Bara farhågor och sjukt mycket hopp. Kärlek. Tonvis med kärlek som jag inte riktigt vet hur jag ska förmedla. Flaskhals. Allt vill ut på en och samma gång och så blir jag rädd och så försöker jag skydda mig…och då blir det blaha blaha blaha. Jag är en parodi av mig själv.
Jag måste våga vara sårbar. Och hur gör man? Jag inser att all sarkasm och självironi har varit min sköld. Jag har varit extremt duktig på att hålla alla på en armlängds avstånd. Ingen människa har någonsin penetrerat sig genom min mur.
Mina föräldrars oförmåga har skadat mig. Min bild av kärlek har varit så skev. Allt jag levde igenom som barn var ett normaltillstånd för mig och jag var så länge så länge övertygad om att jag inte var värd att älskas. Inte ens av mina föräldrar. Än idag råder det tvivel. I landet limbo där jag just nu, tillfälligt hoppas jag, har mitt residens försöker jag orientera mig och lära mig att känna igen den. Kärleken. På mottagarsidan. Jag vet att jag inte är en lätt person att älska. Jag vet att jag inte har lätt för att älska. Men när jag gör det så gör jag det ordentligt.
Jag har dålig mottagning. Får jobba på den. Helt enkelt.