Kärlekslöst och kärlekstörst

Jag funderar mycket. Allt som oftast funderar jag men ibland lägger jag pannan i djupa veck och försöker hitta ett svar.
Jag har tänkt mycket på hur det kommer sig att jag haft så svårt att visa min kärlek till min omgivning. Barnen är inte inkludera i denna fråga, jag har inga bekymmer med att visa dem min kärlek. Inga problem alls. Så då vet jag att jag har förmågan. Jag vet dels eftersom jag känner det i mitt bröst, den där bubblande kärleken, den finns och har funnits. Men så händer något, en liten skitsak, eller tanke eller att jag bara blir helt paralyserad och stolt. Stoltheten av den typen som sätter käppar i hjulet. Jag ska minsann inte…och när tanken börjar med den frasen är det kört. Det växer fram en prestige. Giftig jävla prestige som tar död på mycket. Vad är det som gör att jag fungerar så illa undrar jag.

Jag kan inte minnas alls från min barndom att det var särskilt kärleksfullt. Inte ens lite. Jag minns inga kramar och ingen tilltro eller tillgivenhet. Allt handlade hela tiden om att överleva. Överleva hemma och överleva i skolan. Livet var för det mesta ett rent helvete men hade sina ljusglimtar. Tyvärr tog jag skada och ärren har inte bleknat men jag hyser inget agg. Jag vet att mina föräldrar gjorde vad de kunde med vad de hade. De var en annan generation från sina kärlekslösa och skadade barndomar. De gav mig sitt arv utan avsikter att skada mig. De överlevde. Vi överlevde.

Det slog mig hårt idag att jag nog aldrig egentligen ville att det skulle gå så långt som allt har gjort. Skriva under alla papper om att skiljas.
Jag trodde på fullaste allvar att jag inte älskade honom. Jag trodde att jag hade slut på allt och att allt som fanns kvar var vänskapen. Hur kunde jag vara så övertygad om att jag inte älskade längre? Allt kändes så givet och självklart.
Jag undrar.