Hårda sanningar landar sällan mjukt.

Det har inte undgått att jag har en son. Min son får mitt hjärta att explodera varje gång jag tänker på honom. Kärleken jag känner för den här unge mannan når inga gränser.

Han är numera tio år och går i fyran. Det är minst sagt en utmaning att ha ett barn med diagnos. Det kräver stora insatser men dessa insatser blir snart vardag och du ser inte alla anpassningar och insatser du gör. För man bara gör för att du älskar ditt barn.
Sixten är autistisk. Högfungerande autism och han är väldigt begåvad. Han lärde sig läsa när han vara fyra år. Helt själv knäckte han läskoden. Han blev snabbt grym på matte och han lärde sig på egen hand att tala engelska helt obehindrat. Han använder ord inte ens jag använder. Han har specialintressen, världskrigen. Vi pratar mycket om ideologier och olika politiska ledare som existerat och existerar. Ofta kommer det random frågor om allt mellan himmel och pannkaka som inte ens google kan ge mig svaret på.

Med min son kan man inte ofta ha en konversation utan den är ofta formad att han pratar och vi lyssnar. Han ställer frågor, massor med frågor. Ibland, ibland kan vi ha ett samtal. Dessa stunder är guld. Ovärderliga. Man får kontakt liksom.

Idag ska vi ut och flyga. Vi ska på semester. Han tycker inte om att flyga. Jag avskyr att flyga. Han tycker inte om att köa. Han tycker inte om fulla plan med människor som avger dofter eller låter. Han är överkänslig mot dofter, ljud, ljus och intryck.
I somras flög vi till en italiensk ö och planetvar lastat med massor av små barn. De skrek och lät. Det blev en lång resa för Sixten.
Sixten han säger vad han känner och tycker rakt ut. Det landar inte alltid så väl i omgivningen. Han säger inte det för att vara elak. Han måste lätta på trycket och han lindar inte in något. Aldrig. Hårda sanningar.

Så idag ska vi ut på äventyr. Han vill att vi tar med hans tyngdtäcke på 8kg. Det går ju inte. Nallar och filtar ska med. Går absolut inte att förhandla bort. Han vill sitta längst bak i planet men nu sitter vi längst fram.
Vi har fått ett intyg att han inte ska behöva köa i säkerhetskontrollen samt prioriterad ombordstigning. Vi har ju inte förstått tidigare att man kan få sådana saker för att underlätta för pågen.

Jag är i skrivande stund en mycket förkyld och trött förälder. Det tar på krafterna att anpassa och göra insatser. Om ni vill förstå mer kolla på Superungar.
Jag kommer såklart skriva mer om att vara förälder till ett autistiskt barn.

Nu ska jag packa. planet lyfter i eftermiddag.

Jag springer för livet

Nu har det hänt. Det har blivit ett gift. Jag har äntligen klivit över tröskeln och nu älskar jag det innerligt igen. Löpningen. Den har mig i sitt grepp och jag känner en djup kärlek för löpningen. Underbart är att mitt knä inte bråkat med mig allt för mycket men jag känner att benträning vore på sin plats. Men mitt hjärta slår så hårt för denna aktivitet.
Jag är inte ens nära min forna form med hastighet och spänst i löpningen men hör och häpna, jag skiter fullständigt i det. Jag jagar inte tider och kilometrar på samma sätt som förr och kanske därför som jag håller rent kroppsligt. Och det är väl nu bloggen byter fokus. Från skilsmässa till löpning. Vad JAG talar om när jag talar om löpning. ( BTW, en boktitel av en av mina favoritförfattare, Haruki Murakami). Byta fokus är aldrig fel.

jakub-kriz-418618-unsplash
Foto: Jakub Kriz

Nu drömmer jag om distanserna. Och hoppet om att genomföra ett Marathon har tänts igen. M E N skynda långsamt. Det kommer inte hända nästa år. Nästa år är det Lidingöloppet som är det ”stora” loppet. Jag längtar redan efter att få komma igång men träningen inför detta. I och för sig är alla mina kommande löppass ett pass närmare loppet. Men jag har några mindre delmål på vägen.

Jag kan nästan hoppa jämfota av lycka när jag tänker på det. Att jag springer igen. Det låter säkert galet i många öron men när pappa dog blev löpningen mitt sätt att sörja. Ur den sorgen växten en passion och glädje fram. Ända tills den soliga onsdagen i skidbacken när jag vred mitt knä 180 grader. Jag var så säker att underbenet lossnat. Sen dess (2014) är detta första hela säsongen som mitt knä INTE svullnar, bråkar eller sätter stopp. Rehab och gym och oceaner av tålamod, blod svett, tårar och tid har krävts.

Jag har lagt pannan i djupa veck. Känt mig så förbannat uttråkad och sökte en hobby att roa mig med. Något som tar mig ut från hemmet och träffa människor som gillar det jag gillar. Jag kommer inte på något annat än löpning just nu. Tyvärr är jag rätt ensam i min krets med kärlek för att springa. Och just nu lite förkyld också.

Fem veckor med Runacademy väntar och jag hoppas att min förkylning försvinner mirakulöst i natt.

 

 

Hur det kom sig.

Jag har svårt att göra som jag blir tillsagd. Ibland.
Efter Toughest fick jag av sjukgymnast-Gunnar ordinerad vila (läs träningsförbud) i två veckor. Jag har varit rastlös hela veckan. Jag fungerar inte. Myror i brallan och ett huvud som fylls med uppfuckade tankar. DE BEHÖVER VÄDRAS med väldigt jämna mellanrum.
Jag trotsade ordinerad vila, men bara för att smärtan faktiskt var som bortblåst. Ut i skogen på löptur. Inte det bästa uppladdningen i natt men herregud vilken glad överraskning när jag kände att det fanns ork. Men bara för att vi höll ett prattempo. Ett behagligt tempo, kändes som jag kunde springa hur långt som helst.

Dagens löprunda var ett litet test,  mest för att känna på hur det kändes efter Toughest med sträckningarna jag skaffade och hur jag ligger till i ork att ta mig lite längre. Lite längre. På lördag är ju tanken att jag ska springa 13 kilometer trail. Skrylle challenge. 13 kilometer har känts som en helt orimlig grej för mig eftersom jag fokuserat på att bara komma igång med fem kilometer.  Första säsongen efter knäskadan som jag har fått hålla på UTAN protester. Idag blev det 8 km. Jag hade kunnat fortsätta ett par kilometer till, jag hade en skön känsla i kroppen.

Hur kom det sig att jag började med löpning? Jag som fullkomligt hatade att springa när jag var aktiv idrottare. I min barndom älskade jag sprint, då snackar vi 60-100 -200meter. Snabb som en vessla var jag. Explosiv. Men en långdistanslöpare var jag inte. Under inga omständigheter. Ändå lyckades jag varje år kvala in till kommunmästerskap i terränglöpning under skoåren. Alltid varit snabbast på alla distanser i klassen. När jag spelade innebandy och vi tvingades ut på slingan, jag fuskade så mycket som det var möjligt utan att bli påkommen. Fullkomligt hatade löpning. Idag älskar jag det. Och det kom sig att jag hittade mitt syfte med den. Syfte och kärlek. Det handlade aldrig om att bli starkare eller snabbare. Inte ens att bygga kondition. Jag behövde en ventil. Ett sätt att hantera sorgen. Sorgen efter pappa, när han plötsligt lämnade mig och min bror. Då började allt. Kärleken till löpningen. Tjusningen blev större när jag kunde föra statistik över min löpning. Resultat. Jag tävlade ALDRIG mot någon annan än mig själv.
Efter min knäskada har jag haft det väldigt upp och ner med utförandet. Förra året var jag blodfattig och kunde inte prestera alls. Nu är blodvärdena nästan helt i sin ordning och knäet har gett upp att bråka. Och jag har fått sällskap. Löparlivet glittrar.

Nu blir det in på gymmet. Muskler och spänst. Och på gymmet får jag också kompis med mig. Den bästa av de bästa. Älskade ungen. Ungen den äldre som också ska bli starkare och spänstigare.

Så nu ska jag se hur långt jag kan ta mig…

Lidingöloppet?
Helsingborgs Halvmarathon?
Toughest Malmö!

 

 

September avslutades tuffast

September avslutades på det tuffast möjliga sättet. 40 hinder på 8 kilometer.
När vi stod i startfållan undrade jag ett par miljoner gånger hur fasen jag hamnat där och om det ens var rimligt att J A G stod där. Lotta som jag skulle köra med egentligen hade armen och i en mitella. Jag var inställd på att kära solo men jag behövde inte. Lotta blev en annan Lotta. En som kastade mig upp och bar mig över när smärtan blev allt för påtaglig. Sjukgymnast-Gunnar var inte helt nöjd att jag fullföljde. Men det var jag. Trots skada. Lindrig sådan hoppas jag. Men H E R R E G U D vilket race. Vilket lopp! Vilken instats och åter igen fick jag nöta mitt pannben. Fan vilket pannben jag har sen då. Aldrig att glömma. Jag var inte optimalt tränad men tack och lov för minus nio kilo. Tekniken behöver jag slipa på allra mest. Kondisen kan ju naturligtvis alltid förbättra liksom styrkan. Jag har halvåret på mig till nästa lopp. För nästa toughest blir det. Så roligt och galet. Ett hinder fick mig att gråta. Jag är så otroligt höjdrädd att klättra upp tre fyra meter på en ställning för att kasta sig ut i kallt vatten. Det hindret kom jag inte över. Har inga problem med kallt vatten men en ställning som skakar av att en hord av män klättrar och hoppar…naaah det brast för mig. Nästa år ska jag inte stoppas. Då ska jag ta mig upp för Holmenkollen. Jag ska kasta mig ut från ställningar och kanor. Kallt eller varm vatten kan kvitta. Det ska bara göras.
Men när man på andra kilometern av åtta blev skadeskjuten är det guld att ha någon som bär en när smärtan blir för mycket eller kraften för liten. Att denne man ens stod i startfållan med mig är stort. Hinderbanelopp är eller var inte hans grej. Han gjorde det grymt. Bar sig själv och mig genom åtta kilometer hinder. Mitt livs kärlek. Om inte detta är kärlek att han ställde upp på kortast varsel (samma morgon) så vet jag inte…

Så september tog slut så här. På det bästa tänkbara sättet. Nu är det läka och vila i två veckor. Sen blir det åka av. Målet i Toughest Malmö 2019 – klara ALLA hinder av egen muskelkraft. Så jag får slipa teknik och styrka. Repet blir min svåraste gren fysiskt. Mentalt blir det den där satans kanan. Resten tar mitt tjocka pannben hand om.