Hur det kom sig.

Jag har svårt att göra som jag blir tillsagd. Ibland.
Efter Toughest fick jag av sjukgymnast-Gunnar ordinerad vila (läs träningsförbud) i två veckor. Jag har varit rastlös hela veckan. Jag fungerar inte. Myror i brallan och ett huvud som fylls med uppfuckade tankar. DE BEHÖVER VÄDRAS med väldigt jämna mellanrum.
Jag trotsade ordinerad vila, men bara för att smärtan faktiskt var som bortblåst. Ut i skogen på löptur. Inte det bästa uppladdningen i natt men herregud vilken glad överraskning när jag kände att det fanns ork. Men bara för att vi höll ett prattempo. Ett behagligt tempo, kändes som jag kunde springa hur långt som helst.

Dagens löprunda var ett litet test,  mest för att känna på hur det kändes efter Toughest med sträckningarna jag skaffade och hur jag ligger till i ork att ta mig lite längre. Lite längre. På lördag är ju tanken att jag ska springa 13 kilometer trail. Skrylle challenge. 13 kilometer har känts som en helt orimlig grej för mig eftersom jag fokuserat på att bara komma igång med fem kilometer.  Första säsongen efter knäskadan som jag har fått hålla på UTAN protester. Idag blev det 8 km. Jag hade kunnat fortsätta ett par kilometer till, jag hade en skön känsla i kroppen.

Hur kom det sig att jag började med löpning? Jag som fullkomligt hatade att springa när jag var aktiv idrottare. I min barndom älskade jag sprint, då snackar vi 60-100 -200meter. Snabb som en vessla var jag. Explosiv. Men en långdistanslöpare var jag inte. Under inga omständigheter. Ändå lyckades jag varje år kvala in till kommunmästerskap i terränglöpning under skoåren. Alltid varit snabbast på alla distanser i klassen. När jag spelade innebandy och vi tvingades ut på slingan, jag fuskade så mycket som det var möjligt utan att bli påkommen. Fullkomligt hatade löpning. Idag älskar jag det. Och det kom sig att jag hittade mitt syfte med den. Syfte och kärlek. Det handlade aldrig om att bli starkare eller snabbare. Inte ens att bygga kondition. Jag behövde en ventil. Ett sätt att hantera sorgen. Sorgen efter pappa, när han plötsligt lämnade mig och min bror. Då började allt. Kärleken till löpningen. Tjusningen blev större när jag kunde föra statistik över min löpning. Resultat. Jag tävlade ALDRIG mot någon annan än mig själv.
Efter min knäskada har jag haft det väldigt upp och ner med utförandet. Förra året var jag blodfattig och kunde inte prestera alls. Nu är blodvärdena nästan helt i sin ordning och knäet har gett upp att bråka. Och jag har fått sällskap. Löparlivet glittrar.

Nu blir det in på gymmet. Muskler och spänst. Och på gymmet får jag också kompis med mig. Den bästa av de bästa. Älskade ungen. Ungen den äldre som också ska bli starkare och spänstigare.

Så nu ska jag se hur långt jag kan ta mig…

Lidingöloppet?
Helsingborgs Halvmarathon?
Toughest Malmö!