Vad jag pratar om när jag pratar om superkroppen.

På tal om superkroppen i mitt förra inlägg.

Vad är en superkropp? Googlar man det får man först och främst upp en massa bilder på män med sexpack. Inte så värst många kvinnor i det omedelbara bildflödet. Man får bläddra en bit ner. Jag har inga ambitioner att hamna där i flödet av sexpacksmän men jag har en ambition. En superkropp. Och vad menar jag då?

En superkropp för mig är i första hand en kropp som orkar med mig och mina infall av fysiska utmaningar. Jag har alltid haft en förkärlek för fysiska utmaningar, det har visserligen legat vilande i många år. Graviditeter och barnuppfostran och ja, livet det kom också emellan. En annan sak är ju också att jag vill hålla så länge som möjligt. Mina föräldrar lämnade jordelivet allt för tidigt, may they rest i peace. De levde ett hårt liv men gener är gener och jag är livrädd att hamna där mamma hamnade. Stroke. Min träning garanterar inte det men jag minskar risken.

Så, jag ska skaffa mig en superkropp. En superkropp kan se ut på så många sätt. Vi har olika ideal och vi matas dagligen med ideal från alla möjliga kanaler och jag kommer sälla mig till denna skara. M E N jag är en tant över fyrtio med tydliga och synliga krigsskador och spår av graviditeter, sånt som inte alltid visas på bild. Så min skillnad blir V E R K L I G H E T E T E N utan retuscheringspenna.
Jag har såklart en målbild. Kan jag nå den? Det ska jag ta reda på. Jag har visuella målbilder men även målsättningar i form av fysiska utmaningar. Mitt huvudmål för 2019 är Lidingöloppet. 30 kilometer terräng. Jag har ingen särskild tid utan bara genomföra. Klara-loppet-taktiken. Jag vill ha revansch på både toughest och snapphane. Två lopp jag genomfört i år. Jag vill egentligen också ha revansch på springtime.

Så, i skrivande stund äter jag vaniljgifflar och det ska i år inte bli en enda giffel till. Största jobbet börjar i köket. Kosten. Och så ska jag träna. Fokus resten av året blir ben och rumpa. Min rumpa är sjukt platt. Jag har suttit och funderat alldeles för länge. Benen ska bära mig långt.

Jag har sedan juni gått ner ca 9kg. Jag gissar på att när jag väger in mig imorgon bitit säger vågen 55,5 kg. Måtten tar jag också samt bilder. Bilderna är såklart de mest intressanta. Vågen är en lurig jävel man inte ska stirra sig blind på. Den säger inte alltid hela sanningen. Jag kommer väga mig varje måndag. Bilder var 14 dag, liksom mått.
I veckan ska jag även ta tiden på hur snabbt jag springer 3 km. Mitt fokus kommer inte ligga på kondis fram till årskiftet men ett eller två konditionspass ska jag skrapa ihop. Löpningen är ju ändå det som får mig att inte helt förlora förståndet som människa.
V I L A är jätte viktigt. Man behöver återhämtning. Glöm aldrig det.

Jag hoppas att jag blir flitig med att dela mina med och motgångar här. För motgångarna kommer. Jag är också väldigt smärtsamt medveten om att jag ofta ”vilar” från bloggen. Mycket beroende på att jag är i tom i bollen. Mitt liv och mitt inre är ju egentligen inte så intressanta att det finns oceaner att publicera. Mest rappakalja. Nu blir det annan typ av rappakalja.

Då så nu kör vi. Ska bara ta en vaniljgiffel till.

Superkroppen i TV4 soffan

November dödar allt. Min mojo är stendöd och jag vill hemskt gärna väcka den till liv. Det börjar blir drygt att vara så här gnällig. Jag måste rycka upp mig. FÖR FAN.

Jag får trösta mig med att jag ska får ögonbrynen fixade nu på morgonkvisten. En utflykt till Malmö, en sexig Brexitföreläsning kan väl liva upp? Men Malmö, storstaden. Må dess puls bara väcka min mojo till liv. Man kan ju hoppas.

Annars? Ja jag är fortfarande under belägring. Jag jobbar på det. Tankar är ju bara fluff. Fluff gör man sig av med på gymmet. Så gymmet får det bli. Och jag ska ta tag i mitt kostschema också. Ska bara…
Jag har under sommaren lyckats mota bort nio kilo fluff. Så då ska jag väl kunna mota bort resten av fluffet. Både fläskfluffet och hittepåfluffet som skaver mitt hjärta.
Jag siktar mot superkroppen. Jag vill se stora rubriker om min superkropp sen. Så här fick Nellie sin superkropp. Aldrig försent för en superkropp. Superkroppen väcker avund.

Jag vill gärna få sitta i TV4s morgonsoffa och prata om min superkropp. Och om min bok som än så länge inte är klar eller har en titel. Jag vill prata om hur det är att vara mamma till en superunge. Jag vill prata om skatten vi alla tvingas betala för public service.

Jag vill…

 

Mellanrummet

Jag kom på mig själv med att jag håller på att tappa bort mig själv igen. Jag lovade mig dyrt och heligt att det aldrig skulle ske igen. Aldrig igen. Man lovar så mycket och håller så lite. I alla fall alla mina löften till mig själv.

Det är svårt att älska någon. Jag tycker det. Särskilt när det funnits ett mellanrum. Ett mellanrum som kanske var nyttigt men är en avig pusselbit nu. Passar inte in utan bara skaver. Skavandet och behovet på bekräftelse skapar ett gift och jag låser in mig mig i min vrå. Jag kan inte andas och inte äta. Inte heller sova och jag orkar inte känna detta tvivelskav. Jag orkar inte ha det vid min sida eller inom mig och kroppen är fortfarande för trött för att jag ska orka springa ifrån det.

Allt var bara så bra och allt var på sin plats tills det slog mig som en blixt från ovan. Tills jag kom på att det fanns ett mellanrum. Där vi inte var vi och våra hjärtan inte hörde ihop med varandra.

Jag ville egentligen aldrig att det skulle ta slut men det fanns inget annat sätt än att skiljas åt. Låta honom leva sitt liv på sitt sätt utan mig. Låta honom göra det hans hjärta föll in i. Detsamma för mig, jag göra mitt. Vara jag och hitta mig. Göra det som mitt hjärta önskade. Tanken var ju heller aldrig att vi skulle bli vi igen. Vi skulle skiljas så var det sagt.

Som ni förstår har hjärnspökena belägrat mig. Igen. Mellanrummet. Där han levde ett liv utan mig. Så som det var sagt. Och jag levde mitt. Precis så som det var sagt. Där i mellanrummet har livet hänt. Hans. Mitt. Isär.

Jag är ju jag. Grubblar som fan och försöker få saker att gå ihop. Jag vill ha styr på läget så jag vet vad jag ska förhålla mig till. Jag tror bestämt att det kallas kontrollbehov. Förmodligen kallas det nonsens och skit. Men jag hakar upp mig. Och nu söker det mig och jag vet helt ärligt inte hur jag ska ta mig ur detta.
Tid antar jag. Tid och det där förbaskade tålamodet.

Jag längtar efter våren. Jag hatar mörkret. Vedervärdigt. Jag vill ut och springa men jag gör inte det när det är mörkt. Där ute är jag mörkrädd.

Varför kan man inte bara lägga skit bakom sig? Just nu är jag makalöst trött på mig.