Mellanrummet

Jag kom på mig själv med att jag håller på att tappa bort mig själv igen. Jag lovade mig dyrt och heligt att det aldrig skulle ske igen. Aldrig igen. Man lovar så mycket och håller så lite. I alla fall alla mina löften till mig själv.

Det är svårt att älska någon. Jag tycker det. Särskilt när det funnits ett mellanrum. Ett mellanrum som kanske var nyttigt men är en avig pusselbit nu. Passar inte in utan bara skaver. Skavandet och behovet på bekräftelse skapar ett gift och jag låser in mig mig i min vrå. Jag kan inte andas och inte äta. Inte heller sova och jag orkar inte känna detta tvivelskav. Jag orkar inte ha det vid min sida eller inom mig och kroppen är fortfarande för trött för att jag ska orka springa ifrån det.

Allt var bara så bra och allt var på sin plats tills det slog mig som en blixt från ovan. Tills jag kom på att det fanns ett mellanrum. Där vi inte var vi och våra hjärtan inte hörde ihop med varandra.

Jag ville egentligen aldrig att det skulle ta slut men det fanns inget annat sätt än att skiljas åt. Låta honom leva sitt liv på sitt sätt utan mig. Låta honom göra det hans hjärta föll in i. Detsamma för mig, jag göra mitt. Vara jag och hitta mig. Göra det som mitt hjärta önskade. Tanken var ju heller aldrig att vi skulle bli vi igen. Vi skulle skiljas så var det sagt.

Som ni förstår har hjärnspökena belägrat mig. Igen. Mellanrummet. Där han levde ett liv utan mig. Så som det var sagt. Och jag levde mitt. Precis så som det var sagt. Där i mellanrummet har livet hänt. Hans. Mitt. Isär.

Jag är ju jag. Grubblar som fan och försöker få saker att gå ihop. Jag vill ha styr på läget så jag vet vad jag ska förhålla mig till. Jag tror bestämt att det kallas kontrollbehov. Förmodligen kallas det nonsens och skit. Men jag hakar upp mig. Och nu söker det mig och jag vet helt ärligt inte hur jag ska ta mig ur detta.
Tid antar jag. Tid och det där förbaskade tålamodet.

Jag längtar efter våren. Jag hatar mörkret. Vedervärdigt. Jag vill ut och springa men jag gör inte det när det är mörkt. Där ute är jag mörkrädd.

Varför kan man inte bara lägga skit bakom sig? Just nu är jag makalöst trött på mig.