Vad jag pratar om när jag pratar om superkroppen.

På tal om superkroppen i mitt förra inlägg.

Vad är en superkropp? Googlar man det får man först och främst upp en massa bilder på män med sexpack. Inte så värst många kvinnor i det omedelbara bildflödet. Man får bläddra en bit ner. Jag har inga ambitioner att hamna där i flödet av sexpacksmän men jag har en ambition. En superkropp. Och vad menar jag då?

En superkropp för mig är i första hand en kropp som orkar med mig och mina infall av fysiska utmaningar. Jag har alltid haft en förkärlek för fysiska utmaningar, det har visserligen legat vilande i många år. Graviditeter och barnuppfostran och ja, livet det kom också emellan. En annan sak är ju också att jag vill hålla så länge som möjligt. Mina föräldrar lämnade jordelivet allt för tidigt, may they rest i peace. De levde ett hårt liv men gener är gener och jag är livrädd att hamna där mamma hamnade. Stroke. Min träning garanterar inte det men jag minskar risken.

Så, jag ska skaffa mig en superkropp. En superkropp kan se ut på så många sätt. Vi har olika ideal och vi matas dagligen med ideal från alla möjliga kanaler och jag kommer sälla mig till denna skara. M E N jag är en tant över fyrtio med tydliga och synliga krigsskador och spår av graviditeter, sånt som inte alltid visas på bild. Så min skillnad blir V E R K L I G H E T E T E N utan retuscheringspenna.
Jag har såklart en målbild. Kan jag nå den? Det ska jag ta reda på. Jag har visuella målbilder men även målsättningar i form av fysiska utmaningar. Mitt huvudmål för 2019 är Lidingöloppet. 30 kilometer terräng. Jag har ingen särskild tid utan bara genomföra. Klara-loppet-taktiken. Jag vill ha revansch på både toughest och snapphane. Två lopp jag genomfört i år. Jag vill egentligen också ha revansch på springtime.

Så, i skrivande stund äter jag vaniljgifflar och det ska i år inte bli en enda giffel till. Största jobbet börjar i köket. Kosten. Och så ska jag träna. Fokus resten av året blir ben och rumpa. Min rumpa är sjukt platt. Jag har suttit och funderat alldeles för länge. Benen ska bära mig långt.

Jag har sedan juni gått ner ca 9kg. Jag gissar på att när jag väger in mig imorgon bitit säger vågen 55,5 kg. Måtten tar jag också samt bilder. Bilderna är såklart de mest intressanta. Vågen är en lurig jävel man inte ska stirra sig blind på. Den säger inte alltid hela sanningen. Jag kommer väga mig varje måndag. Bilder var 14 dag, liksom mått.
I veckan ska jag även ta tiden på hur snabbt jag springer 3 km. Mitt fokus kommer inte ligga på kondis fram till årskiftet men ett eller två konditionspass ska jag skrapa ihop. Löpningen är ju ändå det som får mig att inte helt förlora förståndet som människa.
V I L A är jätte viktigt. Man behöver återhämtning. Glöm aldrig det.

Jag hoppas att jag blir flitig med att dela mina med och motgångar här. För motgångarna kommer. Jag är också väldigt smärtsamt medveten om att jag ofta ”vilar” från bloggen. Mycket beroende på att jag är i tom i bollen. Mitt liv och mitt inre är ju egentligen inte så intressanta att det finns oceaner att publicera. Mest rappakalja. Nu blir det annan typ av rappakalja.

Då så nu kör vi. Ska bara ta en vaniljgiffel till.