Tack och hej, lever pastejen.

Nu är det snart slut. Året tjugohundraarton. Jag ska försöka summera året med några väl valda ord och betraktelse. Enklast hade varit att bara skriva; What the fuck was that!? Det säger allt. Verkligen allt.
Året har varit minst sagt en resa i sig. På så många plan.

Det jag tar med mig från det gångna året är resultatet av min självrannsakan. Den var oerhört plågsam men ack så nyttig. Jag lärde känna mig, jag fick veta vilka mina vänner är på riktigt. En som jag vill ska veta att hon är värd sin vikt i guld. Det är Fia. Min älskade Fia som utan att tveka for ner med Saaben till Skåne med sex liter rosé och hela sin härlighet för att hjälpa mig att skrapa ihop spillrorna av mig. Min hjältinna. Vilken underbar vecka jag fick. Vi levde som 19åringarna vi var då våra vägar korsades i Djursholm. Vi drack rosé, bubbel och lapade sol. Skrålade till kärlekslåtar efter nattakebaben. Hängde i min soffa och hängde i hamnen i Helsingborg. Vi tog Saaben upp till Mälardalen där hettan tvingade oss att hänga i poolen. Att bara vara med Fia är det underbara. Hon är en klippa. Man har sällan tråkigt i hennes sällskap. Alla borde ha en Fia i sitt liv. Jag är så oerhört tacksam för att hon finns i mitt liv och att hon räddade mig min första ensamma semestervecka.

En annan som även hon är värd sin vikt i guld. Det är hon Connie, klokast och med ett enormt osjälviskt hjärta borde hon få ett slags bragdguld för sin existens. Hade vi varit lika gamla och gått i samma klass hade vi med största sannolikhet varit en plåga. Hon är en sådan raritet och hade det funnits många fler som henne hade världen varit en mer fantastisk plats än den är idag. Utan henne hade jag aldrig överlevt året.

Annat jag tar med mig i min skattkista från 2018 är resan till Österrike med kollegorna, halleluja vilken trip. Resan med Sixten till Sardinien, jag och min son vi fick kvalitetstid ihop på en av europas vackraste öar. Den plågsamma självrannsakan som förhoppningsvis gör mig till en bättre version av mig 2019. Veckan med Fia. Snapphaneturen, vilken utmaning och vilket kvitto jag fick på mitt pannben. Dagarna i Tylösand även om nätterna spenderade i tält. Dottern fick idrottstipendium och jag fick vara en stolt mamma på gala. Löpningen, jag höll hela året, jag, då menar jag förstås knäet. Jag hittade kärleken till löpningen igen. Sommaren, hela sommaren var en skatt om än hjärtat åkte berg-och-dalbana. Ed Sheeran med dottern, underbar sommarkväll på Ullevi. Hjärtat sjöng och jag grät. Att äntligen få ta med dottern på konsert med sjuttiofemtusen i publiken. Stort. Padel, jag fann en ny hobby. Min mountainbike. Den representerar så mycket. Den tog mig runt i skog och mark och visade mig mitt pannben men den förenade mitt hjärta med mitt livs kärlek. Jag trodde aldrig, aldrig att det skulle bli vi igen. Jag var så säker. För allt var så infekterat…

Nu släpper jag taget om 2018. Jag börjar blicka framåt. Ut med det gamla in med det nya. Utmaningar som väntar runt hörnet. Startar direkt 2019 med #runstreak. Superkroppen har vilat klart. Superkroppen har svullat klart.
Det finns några löften inför 2019…

I väntan på årskrönikan

Året lider mot sitt slut. Inte mycket kvar nu. Slutspurten av tjugohundraarton. Superkroppen, den, ja den blev supersugen på godis och idel vila. Ibland är det precis vad en superkropp behöver göra för en superknopp. Fast jag känner att det spänner och att det blivit för mycket av det goda. December är en sådan månad fast man borde veta bättre än att använda den som en ursäkt. Jag har dålig karaktär just nu! Det är den hela och den enda sanningen. Men jag har liksom inte gett upp. Jag tänker på det varje dag att en dag bli dagen då jag tar tag i det.
Jag har annat viktigt i min pipeline.

Det kommer en summering av året. Som jag ser framemot att skriva den. För egentligen kan man summera 2018 i en enda mening eller fråga. What the fuck was that!?
Interrobangen blir en snygg avslutning på den. Jag ska försöka bena upp året. Lägga till känslor och reflektioner. Jag krympte och växte nämligen. Jag blev rikare och så blev jag fattigare, eller inte. Beror på hur man ser det. Det kan bli rått. Naket och utlämnande. Så kan det bli. Året var, fan vad det var.

Efter årskrönikan blickar jag inte längre bakåt. Jag lägger det till handlingarna och tar endast lärdomarna med mig och så blickar jag framåt. 

Idag kommer några hjärtans vänner på lite julmingel. Härligt roligt ska det bli i alla fall. 

Snart kommer den. Årskrönikan.

En sång för alla dom som inte hittat nån.

Och så kom december. Helt utan förvarning kom den. November var en slags plåga som ändå kändes lite hoppfull. Jämna plågor så att säga. Nu är jag tämligen sliten. Superproppen gick in i en slags superdvala. WTF!? Men det händer ofta att storartade planer stöter på patrull på en gång. Allt är förstås mitt eget fel. Jag kunde OM jag bara fokuserat vänt det där plågsamma till något konstruktivt för mig. Istället tror jag att man kan liknade vid att jag blev som ett litet barn som slängde mig på golvet i mataffären och försökte slå ihjäl golvet med alla lemmar. Ungefär så. Tänk er lite skrik på det. Inte särskilt moget.
Den jäveln som inbillar dig att man blir sjukt mogen efter fyrtio, den ljuger som fan. Jag har inte varit mogen. Försökt att resonera förnuftigt absolut. DET FUNKADE INTE!!! 
Nu har jag lugnat ner mig. Nu är det chill, som kidsen av idag säger. Eller man säger kanske inte chill längre. Jag har bråkat det ur mitt system och med bråket kom hostan, snoret och örongrejsimojset som ett brev på posten. Öronen gör väldigt ont. Svordomsont. 
Jag kan inte ens om jag vill springa mig fri från demoner eller annat skit som ligger på lur. Jag är fast och superkroppen vilar utav bara helvetet själv. Jodå, godis på tvären och längden. Här går det snabbt utför.
Lika bra att sluta med självömkan och komma igen. Jag kommer snart igen. 

Jag saknar min mamma. Jag saknar min pappa. Det blir så påtagligt till jul. Julen är inte min tid på året. Den har alltid varit förknippad med tragedi och smärta. Julen är den tid då de ensamma blir påminda om hur ensamma de är. Oälskade. Oönskade. I år skulle jag egentligen vilja göra något som betyder något. Jag vet bara inte vad eller inte hur. Något för ensamma själar som inte vill vara ensamma. Jag vill att alla ska får vara inne i värmen. Ingen ska sova ute. Alla ska få äta sig mätta. Någon slags gemenskap för alla. Julefrid. Men hur gör man? Vad gör man?

Jag är fast i detta. Att göra något för någon. Jag såg 36 dagar på gatan. Se den. Inte direkt julstämning men fick hela mitt perspektiv i gungning. Att få annat perspektiv på livet man har är aldrig skadligt. A L D R I G.
Min pappa var hemlös. 
Skulle du klara ett liv på gatan? Inte jag.

Ja men vilken härlig julstämning jag bygger upp här då. Underbart. Superkroppen ska skärpa sig på många plan. Många plan.