En sång för alla dom som inte hittat nån.

Och så kom december. Helt utan förvarning kom den. November var en slags plåga som ändå kändes lite hoppfull. Jämna plågor så att säga. Nu är jag tämligen sliten. Superproppen gick in i en slags superdvala. WTF!? Men det händer ofta att storartade planer stöter på patrull på en gång. Allt är förstås mitt eget fel. Jag kunde OM jag bara fokuserat vänt det där plågsamma till något konstruktivt för mig. Istället tror jag att man kan liknade vid att jag blev som ett litet barn som slängde mig på golvet i mataffären och försökte slå ihjäl golvet med alla lemmar. Ungefär så. Tänk er lite skrik på det. Inte särskilt moget.
Den jäveln som inbillar dig att man blir sjukt mogen efter fyrtio, den ljuger som fan. Jag har inte varit mogen. Försökt att resonera förnuftigt absolut. DET FUNKADE INTE!!! 
Nu har jag lugnat ner mig. Nu är det chill, som kidsen av idag säger. Eller man säger kanske inte chill längre. Jag har bråkat det ur mitt system och med bråket kom hostan, snoret och örongrejsimojset som ett brev på posten. Öronen gör väldigt ont. Svordomsont. 
Jag kan inte ens om jag vill springa mig fri från demoner eller annat skit som ligger på lur. Jag är fast och superkroppen vilar utav bara helvetet själv. Jodå, godis på tvären och längden. Här går det snabbt utför.
Lika bra att sluta med självömkan och komma igen. Jag kommer snart igen. 

Jag saknar min mamma. Jag saknar min pappa. Det blir så påtagligt till jul. Julen är inte min tid på året. Den har alltid varit förknippad med tragedi och smärta. Julen är den tid då de ensamma blir påminda om hur ensamma de är. Oälskade. Oönskade. I år skulle jag egentligen vilja göra något som betyder något. Jag vet bara inte vad eller inte hur. Något för ensamma själar som inte vill vara ensamma. Jag vill att alla ska får vara inne i värmen. Ingen ska sova ute. Alla ska få äta sig mätta. Någon slags gemenskap för alla. Julefrid. Men hur gör man? Vad gör man?

Jag är fast i detta. Att göra något för någon. Jag såg 36 dagar på gatan. Se den. Inte direkt julstämning men fick hela mitt perspektiv i gungning. Att få annat perspektiv på livet man har är aldrig skadligt. A L D R I G.
Min pappa var hemlös. 
Skulle du klara ett liv på gatan? Inte jag.

Ja men vilken härlig julstämning jag bygger upp här då. Underbart. Superkroppen ska skärpa sig på många plan. Många plan.