Tack och hej, lever pastejen.

Nu är det snart slut. Året tjugohundraarton. Jag ska försöka summera året med några väl valda ord och betraktelse. Enklast hade varit att bara skriva; What the fuck was that!? Det säger allt. Verkligen allt.
Året har varit minst sagt en resa i sig. På så många plan.

Det jag tar med mig från det gångna året är resultatet av min självrannsakan. Den var oerhört plågsam men ack så nyttig. Jag lärde känna mig, jag fick veta vilka mina vänner är på riktigt. En som jag vill ska veta att hon är värd sin vikt i guld. Det är Fia. Min älskade Fia som utan att tveka for ner med Saaben till Skåne med sex liter rosé och hela sin härlighet för att hjälpa mig att skrapa ihop spillrorna av mig. Min hjältinna. Vilken underbar vecka jag fick. Vi levde som 19åringarna vi var då våra vägar korsades i Djursholm. Vi drack rosé, bubbel och lapade sol. Skrålade till kärlekslåtar efter nattakebaben. Hängde i min soffa och hängde i hamnen i Helsingborg. Vi tog Saaben upp till Mälardalen där hettan tvingade oss att hänga i poolen. Att bara vara med Fia är det underbara. Hon är en klippa. Man har sällan tråkigt i hennes sällskap. Alla borde ha en Fia i sitt liv. Jag är så oerhört tacksam för att hon finns i mitt liv och att hon räddade mig min första ensamma semestervecka.

En annan som även hon är värd sin vikt i guld. Det är hon Connie, klokast och med ett enormt osjälviskt hjärta borde hon få ett slags bragdguld för sin existens. Hade vi varit lika gamla och gått i samma klass hade vi med största sannolikhet varit en plåga. Hon är en sådan raritet och hade det funnits många fler som henne hade världen varit en mer fantastisk plats än den är idag. Utan henne hade jag aldrig överlevt året.

Annat jag tar med mig i min skattkista från 2018 är resan till Österrike med kollegorna, halleluja vilken trip. Resan med Sixten till Sardinien, jag och min son vi fick kvalitetstid ihop på en av europas vackraste öar. Den plågsamma självrannsakan som förhoppningsvis gör mig till en bättre version av mig 2019. Veckan med Fia. Snapphaneturen, vilken utmaning och vilket kvitto jag fick på mitt pannben. Dagarna i Tylösand även om nätterna spenderade i tält. Dottern fick idrottstipendium och jag fick vara en stolt mamma på gala. Löpningen, jag höll hela året, jag, då menar jag förstås knäet. Jag hittade kärleken till löpningen igen. Sommaren, hela sommaren var en skatt om än hjärtat åkte berg-och-dalbana. Ed Sheeran med dottern, underbar sommarkväll på Ullevi. Hjärtat sjöng och jag grät. Att äntligen få ta med dottern på konsert med sjuttiofemtusen i publiken. Stort. Padel, jag fann en ny hobby. Min mountainbike. Den representerar så mycket. Den tog mig runt i skog och mark och visade mig mitt pannben men den förenade mitt hjärta med mitt livs kärlek. Jag trodde aldrig, aldrig att det skulle bli vi igen. Jag var så säker. För allt var så infekterat…

Nu släpper jag taget om 2018. Jag börjar blicka framåt. Ut med det gamla in med det nya. Utmaningar som väntar runt hörnet. Startar direkt 2019 med #runstreak. Superkroppen har vilat klart. Superkroppen har svullat klart.
Det finns några löften inför 2019…