Jag kan ha tappat det helt

Alltid när jag har feber drömmer jag högst underliga saker. Underliga saker men de känns otroligt verkliga och i veckan i feberyran så fick jag en stark känsla av att det finns en dröm jag hade som jag borde damma av. Inte bara borde utan måste. M Å S T E. Drömmen är kanske ingen helt vanlig eller dröm utan bara något jag alltid velat göra. Förr sa jag att jag skulle ha gjort det innan jag fyller 40 men så kom det sig att jag åkte skidor och slet sönder mitt knä. Doktorn sa att jag kunde lägga drömmen på hyllan och jag bara accepterade. Det lät ju vettigt. Åren efter har väl kanske också indikerat på att jag inte har knän att kunna genomföra. 2018 viskade att drömmen lever. Jag vet inte. Drömmen lever M E N jag vet inte om jag faktiskt klarar av det. Jag har ett ”broken track record” på mina satsningar. Jag gör saker mer spontant. Innan jag avslöjar så måste jag också bara påpeka att jag har ju ett mantra i livet: för att må annorlunda måste man göra annorlunda. Jag känner verkligen för att ta mig an detta för mig helt galna projekt utan att egentligen veta om jag kommer i mål. Men jag väljer att våga satsa och våga misslyckas.

Så vad är det jag ska göra?

Okej, jag fyller ju 42 två i år. Ingen big deal mer än att 42 är ju meningen med livet. (ni som läst liftarens guide till galaxen fattar) Dessutom är jag en person som älskar symbolik. Så 42 är ledtråden till det jag ska försöka genomföra i år. Någon som vågar gissa?

Jag vågar nästan inte säga det, för jag tror att så fort jag sagt det så har jag jinxat det och drömmen förblir dammig.
Så, O M mitt knä håller och jag lyckas hålla mig skadefri är det 42 195 som gäller. Målet är att jogga, springa, lufsa, hasa, halta, krypa 42 195 meter under 2019. Jag har ett specifikt lopp i tanken men jag vågar inte anmäla mig riktigt än. Ska inleda min maratonträning (redan nästa vecka) och se hur kroppen svarar. Eftersom jag är ett fan av symbolik blir det kanske en anmälan först på min 42 års dag.

Nu har jag avslöjat det och jag är förväntansfull på att börja nöta men jag har också full respekt för det facto att jag förmodligen tagit mig vatten över huvudet.

Önska mig all lycka, för det kommer jag behöva oceaner av. Avslutningsvis, ju mer man tränar, desto mer lycka (tur) har man. Ju!

Tjugonitton vad har du i ditt sköte

Well hello 2019! Får man väl säga så här två dagar in på det nya året va.
Vi firade ut det gamla med dunder och brak ute på bonnavischan, låter som en sjuhelvetes fest men så var det inte, det var bara skönt dunder och brak under rätt så mycket stillsamma förhållande. Ja, ända till stormen drog in och började härja.

Givetvis är ju årets första dag ofta en väldigt trött dag. För jävla trött dag och OM jag var trött. Så trött att jag inte ens orkade att inte orka masa mig ut på en bruklig promenad. Soffhäng. Bara soffhäng och känslor lite varstans på kroppen. The good kind.

Jag skulle startat min runstreak, men det var helt omöjligt. Min mage var inte i nån slags form för att springa. Lite kymigt mående. Och för mig funkar sällan en nystart i bakismode. Jag har karaktär men så mycket karaktär – I think not.

Idag, idag blev min första runda för året. Mitt första löppass på min runstreak som är tänkt att vara i alla fall 30 dagar. Jag hoppas på fler. Vi ser, räcker men den dag åt skogen och min streak går ner på noll igen. Runstreak, innebär att jag ska springa varje dag. Minst 1,6km. Jag kör 20 min. Idag var det tungt. En mage som krånglat och ett knä som gnäller en smula men jag segade mig ut i den kalla vinden. 20 minuter räckte till 3.33km. Jag borde hinna längre. M E N, jag har ju lärt mig att sluta nojja över tider och sträckor. Jag är inte snabbare än så här. För fan. Inte för inte jag blir omsrpungen av sniglar.

Löften? Jodå, några. Vissa mätbara och andra kännbara. Ett löfte är att puffa till den platta röven och fixa dallret. Nån sa till mig att det var försent, när man fyllt fyrtio är man kärring och allt kommer förevigt att dallra.
O A C C E P T A B E L T! Denna nån ska få se på fan. Hallå, nu är det superkroppen vi pratar om!! Superkroppen har ett järvlaranamma och pannben.

Eftersom knäet gnäller och arslet är platt får jag ju helt enkelt ta mig och mitt daller till gymmet.
I år fyller jag 42. Och alla vet, alla vet att meningen med livet är 42.
2019 är mitt år!!