Tjugonitton vad har du i ditt sköte

Well hello 2019! Får man väl säga så här två dagar in på det nya året va.
Vi firade ut det gamla med dunder och brak ute på bonnavischan, låter som en sjuhelvetes fest men så var det inte, det var bara skönt dunder och brak under rätt så mycket stillsamma förhållande. Ja, ända till stormen drog in och började härja.

Givetvis är ju årets första dag ofta en väldigt trött dag. För jävla trött dag och OM jag var trött. Så trött att jag inte ens orkade att inte orka masa mig ut på en bruklig promenad. Soffhäng. Bara soffhäng och känslor lite varstans på kroppen. The good kind.

Jag skulle startat min runstreak, men det var helt omöjligt. Min mage var inte i nån slags form för att springa. Lite kymigt mående. Och för mig funkar sällan en nystart i bakismode. Jag har karaktär men så mycket karaktär – I think not.

Idag, idag blev min första runda för året. Mitt första löppass på min runstreak som är tänkt att vara i alla fall 30 dagar. Jag hoppas på fler. Vi ser, räcker men den dag åt skogen och min streak går ner på noll igen. Runstreak, innebär att jag ska springa varje dag. Minst 1,6km. Jag kör 20 min. Idag var det tungt. En mage som krånglat och ett knä som gnäller en smula men jag segade mig ut i den kalla vinden. 20 minuter räckte till 3.33km. Jag borde hinna längre. M E N, jag har ju lärt mig att sluta nojja över tider och sträckor. Jag är inte snabbare än så här. För fan. Inte för inte jag blir omsrpungen av sniglar.

Löften? Jodå, några. Vissa mätbara och andra kännbara. Ett löfte är att puffa till den platta röven och fixa dallret. Nån sa till mig att det var försent, när man fyllt fyrtio är man kärring och allt kommer förevigt att dallra.
O A C C E P T A B E L T! Denna nån ska få se på fan. Hallå, nu är det superkroppen vi pratar om!! Superkroppen har ett järvlaranamma och pannben.

Eftersom knäet gnäller och arslet är platt får jag ju helt enkelt ta mig och mitt daller till gymmet.
I år fyller jag 42. Och alla vet, alla vet att meningen med livet är 42.
2019 är mitt år!!