Publicerad på

Så gör jag – konsten att vara deppig

Söndagmorgon. Jag vaknade tidigt, okristligt tidigt. Hade önskat att få somna om för att vakna upp i hans armar. Gick inte och när det inte går att somna om kan man lika gärna gå upp och göra sig en kopp kaffe och sätta sig i fåtöljen. Musik. Lite soft musik som famnar om mina känslor, sätter ord på allt som valsar runt.
I torsdags träffade jag Eva och hon är en sjuksköterska. Varm och handlingskraftig, en kvinna med ett stort hjärta och med en vilja att göra rätt. Hon ställde tusen frågor som jag svarat på tusen gånger redan i vårdkarusellen.

Hon undrade om jag hade strategier. Strategier är väldigt viktigt. Jag har dem. Utan dem hade jag legat i sängen med täcket över huvudet. Jag får väldigt många råd varstans ifrån hur jag ska leva mitt liv nu när jag gått lite sönder. Alla råd kommer från en välmenande plats det vet jag. Människor vill mig väl och jag älskar dem för det.
Jag låter otacksam men i mitt läge vill jag inte ha råd jag vill egentligen mest bara ha kärlek och omtanke. Omtanke i form av ett samtal om allt annat än mitt elände. Såna saker. Sådana saker ger mig kraft och energi att hålla mig till mina strategier. De finns listade, svart på vitt och den ende som kan göra något med den listan är jag.

Jag är bäst i världen på att dra mig undan. Isolera mig från omvärlden och ta på mig rustningen. Gräva ner mig med min rustning i ett hål och där stannar jag tills…
Jag är bäst i världen på det. Jag vet att det jag är bäst på i världen är det som är sämst för mig. Bara så sämst. Dålig strategi, mycket dålig för mig.

Så jag gör. I måttlig dos eftersom dagsformen måste få avgöra hur stort eller litet jag gör. En sak som jag gör mer än jag någonsin gjort tidigare är att jag låter mig hållas om. Det är en helt ny grej för mig och jag måste säga att det är en medicin som inte finns på något apotek och ingen läkare har någonsin sagt till mig att ”that is the shit”. Läkare glömmer berätta så mycket annat än att man ska komma ihåg att inte slarva med medicinen. Viktigt att ta en pilla eller två.
Ja det kan det vara men den där pillan är verkningslös till slut om man inte får veta annat man kan göra för att laga sig själv.

Min lista är min och den kan inte appliceras på alla men en sak vet jag kan appliceras på alla. Ät rätt mat, motionera och närhet. Göra saker som man tycker om att göra. Sluta titta på TV, inte plöja på Netflix. Dra ner på tiden med telefon, dator. Gör något. Sticka, rita, virka, skriv eller måla. Något. Tvinga dig att träffa dem du vet är sådana som ger energi. Gå ut i dagsljus varje dag. Duscha även om det är jobbigt. Sov ordentligt. Vila när det behövs. Nu kommer jag med råden jag inte vill ha men en sak som jag lever efter som är nyckeln: FÖR ATT MÅ ANNORLUNDA MÅSTE MAN GÖRA ANNORLUNDA.
Jag försöker applicera det så ofta jag kör fast, en inre dialog drar igång, ibland tar det tid men jag har samtalet med mig. Varje morgon, jag krigar varje morgon för att komma in i duschen och efter en dusch ska man klä på sig. Jag kan ju inte komma i badrock till jobbet, så ett nytt krig bryter ut och så håller det på med allt möjligt självklart. Vissa dagar går lättare än andra. Vissa dagar går det faktiskt inte alls.

Så. När jag pratar om att springa för livet så är det allt det här jag menar. Löpning är medicin för mig. Ett stort steg att ta sig ut och göra det men när jag väl gör det och har gjort det…
Skriva är en annan. Skriva brev, skriva min blogg, skriva random strunt i mina anteckningsblock. Befriande.


Publicerad på

Väntrum

Sitter i ett väntrum. Känns som tiden står still här. Ett litet återbesök för själen.

Jag kom aldrig ut i solen i lördags. Efter mitt inlägg skrev jag lite brev till omvärlden och därefter kom gråten. Den oförklarliga gråten som inte har en tydlig orsak. Ett överraskningsgråt som chockar mig lika mycket som familjen. De kan inte förstå att jag inte kan säga varför. Jag antar att det bara är något som måste ut. Så jag låter det forsa ut i snor och tårar.

Solen fick inte mitt sällskap och mitt ansikte fick ingen värme. Ingen promenad ingen löpning. Bara en geggig sörja flöt runt i min själ. Så blir det ibland och jag tror att det viktigaste är att acceptera. Acceptera att nu är livet skit, just nu och det kan det väl få vara och med acceptansen kommer du en liten bit på vägen.

Huvet värkte något enormt och jag var helt handlingsförlamad men jag följde med till affären bara för att man borde göra något. Helt kravlösa ting. Kraven, de måste sänkas och jag har enorma krav. Höga krav på mig själv med mycket. Jag har fått lov att sänka samtliga krav. Träningen ska bara ha ett syfte. Inga uppsatta mål och sträckor eller tid. Svårt men jag gör det. Ställer heller inga större krav på hur mitt hem ser ut men en städat hem är helt klart att föredra, så jag städar lite i taget. Lite här och lite där. Döm om min förvåning vad städning kan göra för själen. Men steget till att greppa moppen eller något annat redskap är stort och tungt.

Vissa saker är bra att bara göra och göra det utan krav. Som att vara social men inte känna kravet att vara motorn som driver samtalet. Eller kravet att vara på strålande humör.

Lördag kan vi helt enkelt summera som en skitdag. Mellon hjälpte inte till att lyfta alls. Jag kunde inte en skratta åt eländet.

Söndag var en dag av ett underbart slag. Själen smordes med balsam. Vinterbad med long lost friends och babbel i bastun. Chocka kroppen med iskallt vatten och krama om den med värmen från bastun och värmen från vännerna. Spelade padel med främmande folk och det var ju en prövning men allt glömdes bort när matchen var igång och jag kunde veva med mitt grönsvarta racket.

Timmarna innan skymning tog vi en promenad längs kusten. Gjorde upp små planer för sommaren, som att göra upp en eld och sova under bar himmel. Vi satt på en bunker på nakenstranden och lyssnade på havet. Dimman suddade ut horisonten och Danmark var ett land ur sikte.

Vi drömde om ett annat liv någon annanstans där vi ägde vår tid. Ett liv där vi gjorde det som hjärtat slår för. Ett enklare liv med annan sorts krav. Kaffer tog slut och vi vandrade hemåt. Ett hjärta med hopp om att göra något annat. Sånt som mitt hjärta brinner för.

Vi lyssnade på en podd som sa så många självklara saker men som fallit i glömska av vardagens ekorrhjul. Självklara saker som att ta en del av dagen och äga den tiden. Göra något med den tiden som skjutsar dig framåt. Lämna bekvämlighetszonen dit drömmar går för att dö. Frigöra tid från Netflix till min penna som längtar efter att få glöda. Springa tidigt på morgonen fast det känns omöjligt att kliva upp ur sängen bara för att du ska vara den bästa du kan vara. Blah blah blah, så kan det låta allt det där. Men jag väljer att ta det till mig.

Det finaste som hände under helgen var människor som hörde av sig. Vissa för att bara berätta att man aldrig är ensam och att det finns andra som lever och har levt i samma mörker. Trampar i samma sörja. Ett hjärta hit och dit från helt oväntade håll. Det tar jag till mig allra mest. En kula glädje att hålla i fickan när allt känns tungt.

I morse ringde klockan tidigt och manade på att jag skulle ut i mörkret för att jogga lite lätt. Till slut klev jag upp snörade på mig skorna. Musik i öronen och så sprang jag. Inte särskilt långt och inte heller särskilt fort. Ytterligare en kula till min samling.

Jag sitter fortfarande i ett väntrum och väntar på att en doktor ska komma och plåstra om min sargade själ.

Ha en dag lära läsare.

Publicerad på

Fuck depression

Här sitter jag i min gråa soffa med laptopen i mitt knä. Lyssnar på Dean Lewis. Det är något med hans låtar som bara rotar runt i mitt hjärta.
Solen lyser och jag borde ge mig ut. Solsken på mitt anlete, mitt deprimerade anlete är viktigt. Gå ut över huvudtaget är viktigt. Inte alltid så lätt att bara ge sig ut. Steget är stort. Ibland övermäktigt och det är då man behöver någon som bara säger; så nu tar du på dig skorna och jackan så går vi.
Många har inte de där människorna i sina liv. De som orkar driva på. Ofta vet inte människor runt en hur man ska göra så de tar avstånd. De blir handlingsförlamade. De menar inget illa men i mitt fall och säker fler med mig i samma situation tar det personligt. Jag understryker att vill man inte så behöver man inte heller. Jag ställer inga krav på någon. Jag ställer bara krav på mig. Just nu har jag fått sänka kraven för annars kommer jag att gå under. Inga känslor eller tankar är rationella men de är min verklighet. Så att sortera och avgöra vad som faktiskt är rationellt och agera därefter är snårigt och svårt. Min hela värld är bara min sfär för större än så kan inte vyerna sträcka sig och man orkar en kvart i taget. Att tänka på morgondagen orkar jag inte. Det är för stort och överväldigande.


När man är i sitt svarta lilla hål är det svårt att be om hjälp. Jag vet inte ens hur man ber om hjälp i vanliga fall. Hur ska man i sina mörkaste trötta stunder orka be om hjälp. Man kan ibland tycka att det är uppenbart att man behöver hjälp. Hjälpen kan vara så enkel som en promenad. Hjälpen kan vara ett samtal om väder och vind. Jag orkar inte älta mitt mående för det är idel mörker. Ett så mörkt mörker att man vill inte dela det med någon. Jag och jag kan bara prata om mig, jag lyssnar gärna på allt du har att säga. Mår du också dåligt? Jag har inga problem att lyssna. Jag är fortfarande jag. Så är det med alla andra, ungefär var fjärde person i vårt land drabbas av det här. Så pass illa att det kräver behandling. Vi smittar inte. Vi är mörka på insidan. Hopplösheten är den största demonen vi slåss mot. Varje dag. Värdelösheten. Mina två ständiga följeslagare i mitt liv för tillfället. Och hoppet, ja det är hopplöst. I min kamp är jag ensam. För bara jag kan slåss mot det här. Men jag behöver hjälp. Först och främst av de som kan detta. Vården. De ska i första hand se till att jag får det jag behöver. ”Kryckorna” i form av samtal och medikament. Behandling.
Anhöriga. De tar stryk av de här. Fy fan vad stryk de tar och det vet jag och det gör ont i mig. Jag önskar att mina anhöriga hade någon som stöttade dem. De glöms ofta bort men de behöver nån som stöttar dem. Eftersom jag vet detta måste jag ta lite av den rollen. Ta hand om mina anhöriga som tar hand om mig. Snurrigt. Mina anhöriga är allt jag har.


Så jag gjorde en lista över strategier. En strategi som är livsviktig för mig, ta fram kläder kvällen innan, gäller mest dagar jag ska jobba. Duscha på kvällen istället för morgonen. En lista på saker jag tycker är roligt i vanliga fall. Göra det. Fastän att jag inte känner för det. Höra av mig till människor fastän att jag inte orkar. Minska på TV-tittandet. Ut. UT. Vistas ute i dagsljus. Motion. Jag kan inte understryka det nog hur viktigt motion är och vem fan orkar. Moment 22. Men jag orkar, när jag väl kommer ut. Jag sitter här i soffan med min laptop och vet att jag måste snöra på mig skorna. Gå eller springa. Musik i öronen. Jag får inte lov att gå och lägga mig i sängen. Det är en regel. Inte plöja TV-serier. Läsa bok absolut men det kan jag inte fokusera på. Tyvärr. Skriva, definitivt, så nu blir bloggen en ventil. Den har alltid varit det. Jag skriver brev till folk i när och fjärran. ALTT MED BALANS. Hitta den om du kan!

Ett litet ljus i mörkret.
Det slog det mig igår under ett samtal jag hade med min chef. Jag var tvungen att berätta för honom hur jag mår. Inte min favoritsyssla men så klickade något i mig under samtalet. Klichéartat som det kan vara men inget ont som inte har nåt gott med sig.
Jag har inga aspirationer att bli sjukskriven, många tycks tycka att det är det rätta att göra men inte i mitt fall. Min HR-kontakt på jobbet är en person som är så klok i bland att man golvas. Jag fick veta att det är min fulla rätt att må dåligt. Även på arbetet. Och de dagar jag har det sjukt jobbigt eller haft det sjukt jobbigt har hon stöttat upp. Vilken krycka hon är. Jag anade att hon hade det i sig nu har jag fått erfara det.
Så kombinationen samtal med HR och chef upplyste mig mycket om mig. Min förmåga att se saker trots att det är nattsvart. En annan gång ska jag utveckla detta. Inte idag.
Jag är så tacksam att jag är omgiven av människor som vill mig väl. Och en dag när jag är på en bättre plats kan jag visa min tacksamhet. Just nu är jag ”ego” för jag måste ta hand om mig. Jag måste ta hand om mina anhöriga. Hjälpa dem att hjälpa mig.
Från dessa samtal såddes ett frö av styrka i en hopplös själ. Och en gameplan. Nu ska jag bara hålla den där magiska balansen.

Ändå lite hoppfullt. Va?

Publicerad på

Här kommer natten

Jag har gått rakt in i väggen. Själsligt. När man inte förstår det själv med knoppen ja då reagerar kroppen. Jag har lyssnat dåligt. Eller det är faktiskt inte sant för jag lyssnade och jag ville förebygga men ingen hade tid att hjälpa. Med ingen menar jag de som är till för att hjälpa. Vården.
Så vad gör man då? Jo man går vidare och hoppas att det ska gå över utav sig självt som ett litet mirakel. Man släpper en fis och så är det bra med det. Fisen blev sur. Så satans sur att jag brakade ihop. Först i något som verkade (symptommässigt) vara en hjärnblödning. Så var det inte tack o lov. Utan jag har gått raka vägen in i väggen. Kroppen sa stopp och belägg. Så nu belägger jag. Sökt vård och kontentan på ett ställe var att kasta sig framför tåget. DÅ kan man få hjälp. Med vaddå? Att bli bortskrapad från rälsen så att tågen kan börja gå efter tidtabell?! Ja så sjukt är det.
Jag är ju van att kriga. Gör det inte enklare men jag är van. Krigandet finns i mitt blod och i mina gener.
Men det är ensamt här i kriget. Själen ropar efter mamma och pappa. Själen kan ropa.
Otroligt ensamt är det att utkämpa ett krig på så många fronter. Man är endast en armé av en. Här i mörkret finns bara jag. Jag gör vad jag kan för att hålla näsan ovan vattenytan.
Alla tankar är irrationella. Känslorna lika irrationella. Ingenting fungerar som det ska. Man överlever efter bästa förmåga. Det går sådär.

Introvert nära apati. Jag bygger upp en sköld för att skydda mig mot omvärlden för allt utanför min sfär är obehagligt och oberäkneligt. En fråga och dammen rämnar. JAG vill aldrig gråta inför någon. Jag vill aldrig visa mig sårbar inför någon. Jag vill inte visa mina öppna sår. Skölden åker upp. Jag gömmer mig bakom den. Rädsla inför en damm som ska rämna.
Vem vill visa sig svag?

Jag gör allt jag kan och orkar. Nu väntar jag mest på specialisten ska få tid. Väntar på att medicinen ska ha någon slags effekt. Under tiden ska jag förhålla mig till en värld som är mörk och grå. Sörja. Allting är sörja. Allting är tungt. Det som gör mest ont är ensamheten. Det är en ensam plats och man vill ju inte bjuda in nån. Det finns ingen värme här. Inte alls mysigt. Men jag accepterar att det är här jag ska hålla till ett tag.

Löpningen är mitt elixir. Steget ut är stort och tungt. Steget upp ur sängen. Steget in i duschen. Steget att säga hej och möta en blick. Steget att ta nästa andetag. Och nästa…alla steg.

Men jag vet EN sak som är bergsäkert; för att må annorlunda måste man göra annorlunda. Jag försöker gå emot allt genom att ändå ge mig ut. Bemöta allt som finns utanför min sfär. Så det finns en gnutta hopp i min lilla mörka håla.
Men kriget det får jag utkämpa ensam.

Min diagnos; fucking depression.