Här kommer natten

Jag har gått rakt in i väggen. Själsligt. När man inte förstår det själv med knoppen ja då reagerar kroppen. Jag har lyssnat dåligt. Eller det är faktiskt inte sant för jag lyssnade och jag ville förebygga men ingen hade tid att hjälpa. Med ingen menar jag de som är till för att hjälpa. Vården.
Så vad gör man då? Jo man går vidare och hoppas att det ska gå över utav sig självt som ett litet mirakel. Man släpper en fis och så är det bra med det. Fisen blev sur. Så satans sur att jag brakade ihop. Först i något som verkade (symptommässigt) vara en hjärnblödning. Så var det inte tack o lov. Utan jag har gått raka vägen in i väggen. Kroppen sa stopp och belägg. Så nu belägger jag. Sökt vård och kontentan på ett ställe var att kasta sig framför tåget. DÅ kan man få hjälp. Med vaddå? Att bli bortskrapad från rälsen så att tågen kan börja gå efter tidtabell?! Ja så sjukt är det.
Jag är ju van att kriga. Gör det inte enklare men jag är van. Krigandet finns i mitt blod och i mina gener.
Men det är ensamt här i kriget. Själen ropar efter mamma och pappa. Själen kan ropa.
Otroligt ensamt är det att utkämpa ett krig på så många fronter. Man är endast en armé av en. Här i mörkret finns bara jag. Jag gör vad jag kan för att hålla näsan ovan vattenytan.
Alla tankar är irrationella. Känslorna lika irrationella. Ingenting fungerar som det ska. Man överlever efter bästa förmåga. Det går sådär.

Introvert nära apati. Jag bygger upp en sköld för att skydda mig mot omvärlden för allt utanför min sfär är obehagligt och oberäkneligt. En fråga och dammen rämnar. JAG vill aldrig gråta inför någon. Jag vill aldrig visa mig sårbar inför någon. Jag vill inte visa mina öppna sår. Skölden åker upp. Jag gömmer mig bakom den. Rädsla inför en damm som ska rämna.
Vem vill visa sig svag?

Jag gör allt jag kan och orkar. Nu väntar jag mest på specialisten ska få tid. Väntar på att medicinen ska ha någon slags effekt. Under tiden ska jag förhålla mig till en värld som är mörk och grå. Sörja. Allting är sörja. Allting är tungt. Det som gör mest ont är ensamheten. Det är en ensam plats och man vill ju inte bjuda in nån. Det finns ingen värme här. Inte alls mysigt. Men jag accepterar att det är här jag ska hålla till ett tag.

Löpningen är mitt elixir. Steget ut är stort och tungt. Steget upp ur sängen. Steget in i duschen. Steget att säga hej och möta en blick. Steget att ta nästa andetag. Och nästa…alla steg.

Men jag vet EN sak som är bergsäkert; för att må annorlunda måste man göra annorlunda. Jag försöker gå emot allt genom att ändå ge mig ut. Bemöta allt som finns utanför min sfär. Så det finns en gnutta hopp i min lilla mörka håla.
Men kriget det får jag utkämpa ensam.

Min diagnos; fucking depression.