Fuck depression

Här sitter jag i min gråa soffa med laptopen i mitt knä. Lyssnar på Dean Lewis. Det är något med hans låtar som bara rotar runt i mitt hjärta.
Solen lyser och jag borde ge mig ut. Solsken på mitt anlete, mitt deprimerade anlete är viktigt. Gå ut över huvudtaget är viktigt. Inte alltid så lätt att bara ge sig ut. Steget är stort. Ibland övermäktigt och det är då man behöver någon som bara säger; så nu tar du på dig skorna och jackan så går vi.
Många har inte de där människorna i sina liv. De som orkar driva på. Ofta vet inte människor runt en hur man ska göra så de tar avstånd. De blir handlingsförlamade. De menar inget illa men i mitt fall och säker fler med mig i samma situation tar det personligt. Jag understryker att vill man inte så behöver man inte heller. Jag ställer inga krav på någon. Jag ställer bara krav på mig. Just nu har jag fått sänka kraven för annars kommer jag att gå under. Inga känslor eller tankar är rationella men de är min verklighet. Så att sortera och avgöra vad som faktiskt är rationellt och agera därefter är snårigt och svårt. Min hela värld är bara min sfär för större än så kan inte vyerna sträcka sig och man orkar en kvart i taget. Att tänka på morgondagen orkar jag inte. Det är för stort och överväldigande.


När man är i sitt svarta lilla hål är det svårt att be om hjälp. Jag vet inte ens hur man ber om hjälp i vanliga fall. Hur ska man i sina mörkaste trötta stunder orka be om hjälp. Man kan ibland tycka att det är uppenbart att man behöver hjälp. Hjälpen kan vara så enkel som en promenad. Hjälpen kan vara ett samtal om väder och vind. Jag orkar inte älta mitt mående för det är idel mörker. Ett så mörkt mörker att man vill inte dela det med någon. Jag och jag kan bara prata om mig, jag lyssnar gärna på allt du har att säga. Mår du också dåligt? Jag har inga problem att lyssna. Jag är fortfarande jag. Så är det med alla andra, ungefär var fjärde person i vårt land drabbas av det här. Så pass illa att det kräver behandling. Vi smittar inte. Vi är mörka på insidan. Hopplösheten är den största demonen vi slåss mot. Varje dag. Värdelösheten. Mina två ständiga följeslagare i mitt liv för tillfället. Och hoppet, ja det är hopplöst. I min kamp är jag ensam. För bara jag kan slåss mot det här. Men jag behöver hjälp. Först och främst av de som kan detta. Vården. De ska i första hand se till att jag får det jag behöver. ”Kryckorna” i form av samtal och medikament. Behandling.
Anhöriga. De tar stryk av de här. Fy fan vad stryk de tar och det vet jag och det gör ont i mig. Jag önskar att mina anhöriga hade någon som stöttade dem. De glöms ofta bort men de behöver nån som stöttar dem. Eftersom jag vet detta måste jag ta lite av den rollen. Ta hand om mina anhöriga som tar hand om mig. Snurrigt. Mina anhöriga är allt jag har.


Så jag gjorde en lista över strategier. En strategi som är livsviktig för mig, ta fram kläder kvällen innan, gäller mest dagar jag ska jobba. Duscha på kvällen istället för morgonen. En lista på saker jag tycker är roligt i vanliga fall. Göra det. Fastän att jag inte känner för det. Höra av mig till människor fastän att jag inte orkar. Minska på TV-tittandet. Ut. UT. Vistas ute i dagsljus. Motion. Jag kan inte understryka det nog hur viktigt motion är och vem fan orkar. Moment 22. Men jag orkar, när jag väl kommer ut. Jag sitter här i soffan med min laptop och vet att jag måste snöra på mig skorna. Gå eller springa. Musik i öronen. Jag får inte lov att gå och lägga mig i sängen. Det är en regel. Inte plöja TV-serier. Läsa bok absolut men det kan jag inte fokusera på. Tyvärr. Skriva, definitivt, så nu blir bloggen en ventil. Den har alltid varit det. Jag skriver brev till folk i när och fjärran. ALTT MED BALANS. Hitta den om du kan!

Ett litet ljus i mörkret.
Det slog det mig igår under ett samtal jag hade med min chef. Jag var tvungen att berätta för honom hur jag mår. Inte min favoritsyssla men så klickade något i mig under samtalet. Klichéartat som det kan vara men inget ont som inte har nåt gott med sig.
Jag har inga aspirationer att bli sjukskriven, många tycks tycka att det är det rätta att göra men inte i mitt fall. Min HR-kontakt på jobbet är en person som är så klok i bland att man golvas. Jag fick veta att det är min fulla rätt att må dåligt. Även på arbetet. Och de dagar jag har det sjukt jobbigt eller haft det sjukt jobbigt har hon stöttat upp. Vilken krycka hon är. Jag anade att hon hade det i sig nu har jag fått erfara det.
Så kombinationen samtal med HR och chef upplyste mig mycket om mig. Min förmåga att se saker trots att det är nattsvart. En annan gång ska jag utveckla detta. Inte idag.
Jag är så tacksam att jag är omgiven av människor som vill mig väl. Och en dag när jag är på en bättre plats kan jag visa min tacksamhet. Just nu är jag ”ego” för jag måste ta hand om mig. Jag måste ta hand om mina anhöriga. Hjälpa dem att hjälpa mig.
Från dessa samtal såddes ett frö av styrka i en hopplös själ. Och en gameplan. Nu ska jag bara hålla den där magiska balansen.

Ändå lite hoppfullt. Va?