Väntrum

Sitter i ett väntrum. Känns som tiden står still här. Ett litet återbesök för själen.

Jag kom aldrig ut i solen i lördags. Efter mitt inlägg skrev jag lite brev till omvärlden och därefter kom gråten. Den oförklarliga gråten som inte har en tydlig orsak. Ett överraskningsgråt som chockar mig lika mycket som familjen. De kan inte förstå att jag inte kan säga varför. Jag antar att det bara är något som måste ut. Så jag låter det forsa ut i snor och tårar.

Solen fick inte mitt sällskap och mitt ansikte fick ingen värme. Ingen promenad ingen löpning. Bara en geggig sörja flöt runt i min själ. Så blir det ibland och jag tror att det viktigaste är att acceptera. Acceptera att nu är livet skit, just nu och det kan det väl få vara och med acceptansen kommer du en liten bit på vägen.

Huvet värkte något enormt och jag var helt handlingsförlamad men jag följde med till affären bara för att man borde göra något. Helt kravlösa ting. Kraven, de måste sänkas och jag har enorma krav. Höga krav på mig själv med mycket. Jag har fått lov att sänka samtliga krav. Träningen ska bara ha ett syfte. Inga uppsatta mål och sträckor eller tid. Svårt men jag gör det. Ställer heller inga större krav på hur mitt hem ser ut men en städat hem är helt klart att föredra, så jag städar lite i taget. Lite här och lite där. Döm om min förvåning vad städning kan göra för själen. Men steget till att greppa moppen eller något annat redskap är stort och tungt.

Vissa saker är bra att bara göra och göra det utan krav. Som att vara social men inte känna kravet att vara motorn som driver samtalet. Eller kravet att vara på strålande humör.

Lördag kan vi helt enkelt summera som en skitdag. Mellon hjälpte inte till att lyfta alls. Jag kunde inte en skratta åt eländet.

Söndag var en dag av ett underbart slag. Själen smordes med balsam. Vinterbad med long lost friends och babbel i bastun. Chocka kroppen med iskallt vatten och krama om den med värmen från bastun och värmen från vännerna. Spelade padel med främmande folk och det var ju en prövning men allt glömdes bort när matchen var igång och jag kunde veva med mitt grönsvarta racket.

Timmarna innan skymning tog vi en promenad längs kusten. Gjorde upp små planer för sommaren, som att göra upp en eld och sova under bar himmel. Vi satt på en bunker på nakenstranden och lyssnade på havet. Dimman suddade ut horisonten och Danmark var ett land ur sikte.

Vi drömde om ett annat liv någon annanstans där vi ägde vår tid. Ett liv där vi gjorde det som hjärtat slår för. Ett enklare liv med annan sorts krav. Kaffer tog slut och vi vandrade hemåt. Ett hjärta med hopp om att göra något annat. Sånt som mitt hjärta brinner för.

Vi lyssnade på en podd som sa så många självklara saker men som fallit i glömska av vardagens ekorrhjul. Självklara saker som att ta en del av dagen och äga den tiden. Göra något med den tiden som skjutsar dig framåt. Lämna bekvämlighetszonen dit drömmar går för att dö. Frigöra tid från Netflix till min penna som längtar efter att få glöda. Springa tidigt på morgonen fast det känns omöjligt att kliva upp ur sängen bara för att du ska vara den bästa du kan vara. Blah blah blah, så kan det låta allt det där. Men jag väljer att ta det till mig.

Det finaste som hände under helgen var människor som hörde av sig. Vissa för att bara berätta att man aldrig är ensam och att det finns andra som lever och har levt i samma mörker. Trampar i samma sörja. Ett hjärta hit och dit från helt oväntade håll. Det tar jag till mig allra mest. En kula glädje att hålla i fickan när allt känns tungt.

I morse ringde klockan tidigt och manade på att jag skulle ut i mörkret för att jogga lite lätt. Till slut klev jag upp snörade på mig skorna. Musik i öronen och så sprang jag. Inte särskilt långt och inte heller särskilt fort. Ytterligare en kula till min samling.

Jag sitter fortfarande i ett väntrum och väntar på att en doktor ska komma och plåstra om min sargade själ.

Ha en dag lära läsare.