Så gör jag – konsten att vara deppig

Söndagmorgon. Jag vaknade tidigt, okristligt tidigt. Hade önskat att få somna om för att vakna upp i hans armar. Gick inte och när det inte går att somna om kan man lika gärna gå upp och göra sig en kopp kaffe och sätta sig i fåtöljen. Musik. Lite soft musik som famnar om mina känslor, sätter ord på allt som valsar runt.
I torsdags träffade jag Eva och hon är en sjuksköterska. Varm och handlingskraftig, en kvinna med ett stort hjärta och med en vilja att göra rätt. Hon ställde tusen frågor som jag svarat på tusen gånger redan i vårdkarusellen.

Hon undrade om jag hade strategier. Strategier är väldigt viktigt. Jag har dem. Utan dem hade jag legat i sängen med täcket över huvudet. Jag får väldigt många råd varstans ifrån hur jag ska leva mitt liv nu när jag gått lite sönder. Alla råd kommer från en välmenande plats det vet jag. Människor vill mig väl och jag älskar dem för det.
Jag låter otacksam men i mitt läge vill jag inte ha råd jag vill egentligen mest bara ha kärlek och omtanke. Omtanke i form av ett samtal om allt annat än mitt elände. Såna saker. Sådana saker ger mig kraft och energi att hålla mig till mina strategier. De finns listade, svart på vitt och den ende som kan göra något med den listan är jag.

Jag är bäst i världen på att dra mig undan. Isolera mig från omvärlden och ta på mig rustningen. Gräva ner mig med min rustning i ett hål och där stannar jag tills…
Jag är bäst i världen på det. Jag vet att det jag är bäst på i världen är det som är sämst för mig. Bara så sämst. Dålig strategi, mycket dålig för mig.

Så jag gör. I måttlig dos eftersom dagsformen måste få avgöra hur stort eller litet jag gör. En sak som jag gör mer än jag någonsin gjort tidigare är att jag låter mig hållas om. Det är en helt ny grej för mig och jag måste säga att det är en medicin som inte finns på något apotek och ingen läkare har någonsin sagt till mig att ”that is the shit”. Läkare glömmer berätta så mycket annat än att man ska komma ihåg att inte slarva med medicinen. Viktigt att ta en pilla eller två.
Ja det kan det vara men den där pillan är verkningslös till slut om man inte får veta annat man kan göra för att laga sig själv.

Min lista är min och den kan inte appliceras på alla men en sak vet jag kan appliceras på alla. Ät rätt mat, motionera och närhet. Göra saker som man tycker om att göra. Sluta titta på TV, inte plöja på Netflix. Dra ner på tiden med telefon, dator. Gör något. Sticka, rita, virka, skriv eller måla. Något. Tvinga dig att träffa dem du vet är sådana som ger energi. Gå ut i dagsljus varje dag. Duscha även om det är jobbigt. Sov ordentligt. Vila när det behövs. Nu kommer jag med råden jag inte vill ha men en sak som jag lever efter som är nyckeln: FÖR ATT MÅ ANNORLUNDA MÅSTE MAN GÖRA ANNORLUNDA.
Jag försöker applicera det så ofta jag kör fast, en inre dialog drar igång, ibland tar det tid men jag har samtalet med mig. Varje morgon, jag krigar varje morgon för att komma in i duschen och efter en dusch ska man klä på sig. Jag kan ju inte komma i badrock till jobbet, så ett nytt krig bryter ut och så håller det på med allt möjligt självklart. Vissa dagar går lättare än andra. Vissa dagar går det faktiskt inte alls.

Så. När jag pratar om att springa för livet så är det allt det här jag menar. Löpning är medicin för mig. Ett stort steg att ta sig ut och göra det men när jag väl gör det och har gjort det…
Skriva är en annan. Skriva brev, skriva min blogg, skriva random strunt i mina anteckningsblock. Befriande.