Varning för surkärringen

En sån dag. Idag. Kan vara resultatet av en kämpig vecka. Veckan dessförinnan slet ut mig.
Var på tjänsteresa i Valencia och det tog på krafterna samtidigt som jag fylldes av inspiration. Men den inspirationen kräkte jag jag ut och spolade ner. Uppenbarligen, eftersom den lyser fullkomligt med sin frånvaro.
Jag var så laddad när jag kom hem. Visserligen trött efter långa dagar och väldigt sena kvällar. Jag skulle använda denna laddning till något bra som jag tänkt ut. Istället spydde jag ut allt. Spolade ”kröken” så att säga.

Valencia var varmt. Apelsiner överallt. En löprunda fick jag minsann till med några entusiastiska kollegor som älskar löpning. Det var en härlig runda i en park som en gång var en flod. Tror jag i alla fall. Kan ha fått allt om bakfoten. Hur som helst, härlig kvällsrunda efter en lång dag på mässa. Sjutton grader på kvällen i februari kan ju bara bjuda på en härlig runda.

Så hände något när jag kom hem. Jag känner ingen glädje inför löpningen längre. Inte det minsta. Känns mer som ett måste bara för att jag vet att det är bra för mig. Den bästa medicinen mot allt. Tog emot idag att ge sig ut. Men jag visste i mitt förnuft att jag behövde den. Satt på jobbet och en impuls sköljde över mig att stega in till chefen och bara säga upp mig. Den var så stark den impulsen att jag fick gå en runda för att inte göra det.
Bita mina kinder blodiga och nagla fast mig i stolen.

Kom hem och inte fan var jag på bättre humör där. Det var bestämt att löpning skulle ske men jag försökte verkligen in i det sista att skippa det. Letade frenetiskt i kartoteket av ursäkter men det var liksom bara att bita ihop. Bara att bita ihop.
Marathon känns så otroligt långt borta. Halvmaran är inte ens nära den. Kroppen har sagt sitt. Den orkar inte och jag tror att jag har tappat lusten i o med det. Om jag inte kan pressa kroppen för att den är sliten, what’s the point?!
Jag VEEEET vad poängen är, om så bara tio meter löpsteg så är det tio meter mer än många andra och 10 meter närmare mitt mål. Deppiga miffon mår bra av att utöva denna typen av aktivitet. Så jag gör det. Kanske inte dessa impulser kommer över mig. Kunde ju blivit vansinnigt snurrigt allting om jag agerat på den,

Men löprundan idag. Jag hatade varje sekund av den. Varje löpsteg. Jag frågade mig själv om jag någonsin älskat det på riktigt. Om det inte bara är en lögn. Mina demoner kör med mig och de kör med mig hårt. De tål inte löpning så därav springer jag. De försvagas och tillslut kommer de att förintas. Satans jävla usla demoner. Att vara deppig är suger. Suger hårt och mycket.
En dag vänder det. Dagen var bara inte idag. Imorgon får jag en ny möjlighet. I morgon kanske det vänder…kanske imorgon.