Jag vill varna känsliga läsare för ett måhända ovårdat språk i detta inlägg.

Ja men så var jag här igen, ber om ursäkt för att det går så långt mellan gångerna. Lönlöst att be om ursäkt för det kommer hända igen, med stor sannolikhet. Det går ju i vågor det där med att skriva om livet, särskilt när det är tungt och allt är en enda röra. Nu har jag sorterat lite i livet och kommit upp på benen och kommit fram till att I HAVE NO MORE FUCKS TO GIVE!
Jag har inte sett Skäringers show och den är säkert bra och jag är väl kanske lite lack på att jag missade att skaffa biljetter. Ofta är jag bra på framförhållning men ibland händer det att jag inte tar tag i något och därav fick jag inte se hennes show med samma namn som mitt blogginlägg. Jag vet inte vad sensmoralen i hennes show är/var. Jag vet bara sensmoralen av nu när jag samlat ihop tankarna och ska börja leva efter mina visdomar jag samlat på en ickepraktiserande teoretisk hög. Nu ska det alltså praktiseras. Det är lätt att haspla ur sig stora saker om förändring i livet, desto svårare att faktiskt omsätta i praktik. M E N jag tänker prova.

Jag har i 42 års tid gått och brytt mig för mycket om vad precis alla andra tycker. Ofta har jag dessutom trott mig kunna läsa deras tankar. Är inte det fantastiskt så säg. Många är de som haft åsikter om mig baserade på någon annans åsikt. Det vill säga, personerna i fråga har aldrig ens haft så mycket som ett samtal med mig. Visst är det fantastiskt när man tänker efter. Mest fantastiskt är det då att JAG har brytt mig om det. Jag är inte alltid lätt att tycka om och det är inte heller meningen att alla ska tycka om mig. Länge levde jag men den föreställningen att alla måste tycka om mig. FUCK NO säger jag idag. Jag vill from och med här starta om och bara skita i vad folk tycker och tänker. Alla tycker så jävla mycket hela tiden och tror att alla hela tiden vill ha input om tycke och smak. Nä, det vill jag inte. Jag vill inte hela tiden veta vad fan du tycker. Tycker du inte om mig, säg det till mitt ansikte eller håll käften!
Att i tanken inte längre bry mig om vad världen anser om mina förehavanden är ju en befrielse. Om jag vill klä mig på ett visst sätt, låt mig göra det, jag behöver inte nödvändigtvis få höra att jag faktiskt passerat 40-strecket och då är det inte passande…FUCK THAT!
Vill du ta på dig den där blusen eller den där kjolen eller de där håliga jeansen, gör det! Det finns ingen åldersgräns. Det finns inga regler för hur man får uttrycka sin personlighet (såvida du inte kränker andra) men mina skinnbyxor eller leopardmönstrade klänning kan väl knappast kränka någon…möjligtvis väcka avund för att jag vågar men inte du.

Jag har levt och lärt så pass länge nu att jag fanimej är tillräckligt vuxen att fatta mina egna beslut. Herregud, jag fostrar min dotter till att skita i alla andra och hon lyckas så otroligt bra. Stolt mamma.
Klart vi vill ha smicker och beröm. Allt annat vore lögn men höra onödiga nedsättande kommentarer, varför. Är inte världen tillräckligt skitnödig ändå? Och vet ni vad, detta är kvinnor vs. kvinnor. Vi snackar om jämställdhet, pffffft, vad betyder det när vi inte kan lyfta varandra!? Inte ett skit. Börja sopa rent kring dig själv, lyft kvinnorna, flickorna, tanterna, kärringarna runt omkring dig. Prova, tänk om något fantastiskt skulle hända om du gjorde det? Tänk om.

Så bli inte förvånade om jag dyker upp i stiletter, skinnbrallor och solglajer som inte är av denna världen, det kan vara så att det är min ”no more fucks to give” unirform. Kan vara att jag behöver en sådan slags ”pansar”, batman behövde sin, även om han var lika stark med den på men den ”skyddar” lite bättre. Mina skillmässo stiletter döper jag härmed om till NO MORE FUCKS TO GIVE stiletter.

Ja men lite så. Jag har kuvat mig länge nog. Over and out.