Mamma som är i himmelen

Igår var det mors dag. Din dag. Alla mammors dag. Min dag med. Jag vet inte hur det firas där uppe där du är men jag hoppas du fick tårta och minnen av oss barn. Jag saknar dig. Mitt hjärta gjorde ont igår för igår var en sån typisk dag då jag blir påmind om att du inte längre är här hos oss. Vi kan inte fira dig. Bara minnena av dig. Minnena gör ont när du fattas mig så. Din sista tid här på jorden var bara en kamp och det fanns väldigt lite utrymme att skapa minnen. Om du ändå bara fick komma på besök, inte så mycket för min skull men för mina barn. Dina barnbarn.
Du förstår, de har växt upp till egna individer. De är så stora nu. Lykke är nästan vuxen och jag undrar vart fasen tiden tog vägen och hur kunde hon plötsligt bara vara större än mig. Hon är större än mig på så många vis även om hon har en del kvar att lära sig som människa och individ. Du skulle älska henne, precis som du gjorde när hon var ett litet barn. Du vet, du fattas henne också. Det var tungt för henne när även du försvann ur våra liv.
Sixten fick aldrig lära känna dig innan du blev sjuk. Men du minns säkert honom. Vilbertti, som du alltid kallade honom. Vilken enastående liten stor kille han är mamma. Alltså, vi kan ha de mest otroliga samtal som man inte kanske brukligt har med en tioåring. Men så är det som det är med honom. Han är vår wizkid. Och du ska veta, om du inte redan vet, att han ofta gråter av saknad till dig. Saknaden att aldrig lära känna sin mormor. Du har lämnat ett tomrum i våra liv. Vi försöker spackla ihop med minnen men ibland så bär inte minnena hela vägen.

Mamma, du vet att jag önskar att du var här hos oss. Även när man är 42 behöver man en mamma.
Jag vet inte så mycket om vart själar tar vägen när de går över på andra sidan men det känns fint att tänka att du finns där nånstans och håller ett öga på oss. Kanske skrattar du åt våra strapatser ibland och rynkar pannan när jag är sträng mot barnen. Barnen säger det att jag är sträng. Men de säger oxå att jag är väldigt kärleksfull och omtänksam. Sixten är fortfarande naiv om att jag är en supermänniska. Han säger det. Men du vet, jag gör allt för mina barn, så som du säkert gjorde för oss med vad du hade och vad du kunde. Jag vet det idag.

Saknar dina kanelbullar och matbonanzas när man behövde tröst i livet. Saknar dig. Jag har fortfarande inte raderat ditt telefonnummer. Det är en svår sak att göra. Det står mamma där. Den sista tråden mellan dig och mig. Jag förmår inte att klippa den. Inte än.