Åter till verkligheten.

Nu sker det. Resan tillbaka till verkligheten. Vara på semester är att leva i en bubbla. Jag älskar att leva i bubblan men bara under begränsad tid. Till slut längtar jag efter vardagliga rutiner och mitt eget språk. Mataffärer med mat som jag känner igen. Ja, allt det där vi eller i alla fall jag flydde ifrån för elva dagar sen.
Sjuk blev jag och är ännu inte helt frisk vilket är trist, jag skulle ju springa varje morgon. En morgon blev det. Bröstkorgen gör ont än och jag är sjukt trött.
Alla på planet hostar mer eller mindre. Sitter på planet i skrivande stund. Jag älskar inte att flyga. Inte det minsta.

Dåså, verkligheten. Tvätta, städa och jobb. Den vardagliga verkligheten som kan döda lustar och relationer. Om man inte passar sig. Lyssnade på en pod, en random pod jag hittade medan jag låg i solstolen och kontemplerade livet. Farligt att börja. Kan också vara det bästa du gjort. Beroende på vart du hamnar i ditt kontemplerande. Konstruktivt är ju att föredra så klart. Jag vill förändra en del saker i mitt liv. Jag har rensat ut en del, bra eller dåligt får ju tiden utvisa. Förändringar kräver just förändringar, de sker ju inte vara för att vi tänker dem, de sker när vi faktiskt justerar. Handlingar, det kräver handlingar. Man kan börja litet och vill man kan man ju slå på stora trumman men jag tänker små ”babysteps”.
Nu ska jag ha en dag ledigt till hemma innan jag ska åter till mitt arbete. En dag jag först inte tänkte ta men min man sa att jag borde eftersom jag alltid är så trött efter eskapader. Han har ju rätt. En dag att landa i allt. Intryck, uttryck och de där små justeringarna jag vill göra för att komma närmare. Närmare vaddå? Närmare livet jag vill leva, människan jag vill vara.

Min kollaps i januari sitter ännu kvar. Jag är fortfarande låg och håglös och det enda som kan göra något åt det är jag. Tyvärr skulle jag behöva lite experthjälp men vården, ja den skiter i mig och mina behov så jag får ta tag i det. Jag är allt annat än sugen på att knapra i mig alla piller de är glada att ge mig. Jag vill inte ha dem. Så nu får jag bli min egen expert. Det går, jag har läst om det. andra har lyckats och jag tror att jag också kan det. Blir förmodligen inte en enkel och spikrak resa. Förmodligen blir det tufft. Som klyschan säger, ur stormen kommer man…

Så hur ska jag göra då?
Det finns simpla saker som hjälper. Lite – för att må annorlunda måste man göra annorlunda. Först och främst, kosten och motionen den är nyckeln, i alla fall för mig, egentligen för de flesta. Omge mig med människor som tycker om man för den jag är och ger mig härlig energi. Tacka nej till saker jag inte vill göra men framförallt göra mer av sånt som gör mig lycklig. Eller bara glad. Jag ska också göra en grej jag är dålig på, det är det där med den där komfortabla området, lite utanför den ska jag. Utmana lite av mina rädslor. Men ut utanför den där satans bekvämlighetsgrejen. Bortom där – det är där det händer grejer. Jag vill att det ska hända grejer.
Jag spyr på ordet personlig utveckling men ja. D E T är vad jag pratar om. Jag hade nog det här ”snacket” för ett år sen men det rann liksom ut i sanden för att jag INTE gjorde justeringar eller en plan. Hade allt i huvudet. Tydligen gjorde det nada nytta där. En riktig plan skrivs ner. Det sa hon i podden, hon påminde mig och det tackar jag för. Tack.

Bästa med att resa bort är att komma hem. Känns ändå som man kommer hem som en annan version av sig själv. Kanske är det semesterversionen och skruden slits snabbt bort av mördande vardag.

Jag har haft en underbar semester trots ”spanska sjukan”. Jag fick inte mina löprundor med dopp och jag skrev inte så många rader som jag önskade men jag hängde med dem jag älskar och jag fick massor med nya infallsvinklar på livet och inredning. Lite perspektiv till och acceptans till att jag har det svårt. Jag är inte mig själv men jag sliter för att hitta tillbaka. Att vara uttmattningsdeprimerad är slitsamt för mig och min omgivning. Jag är inlåst. Skriker på insidan och vill ut. Än så länge har skrikande inte tagit mig någonstans. Tålamod. Just ja, tålamod.

Min tid kommer.

Perspektiv, reflektion och spanska sjukan

Jag är på semester. Riktigt efterlängtad semester eftersom jag tappat mig helt efter kollapsen i Januari. Min drivkraft är ur funktion. Eller kanske ligger den mest i vila och väntar på mig. Väntar tills jag är redo. Så nu vilar vi, jag och drivkraften. Semester på annan ort, annat klimat sätter perspektiv.

Jag är på Mallorca, en ö jag besöker för andra gången i mitt liv. Första gången visade sig tyvärr inte ön från sin bästa sida, inte vädermässigt i alla fall. Kallt och det regnade på tvären. M E N jag fick uppleva två cykelturer. Jag fick se sidor av ön jag inte visste fanns eftersom jag alltid haft förutfattade meningar om charterdestinationer. Jag åker hemskt gärna inte på charter. Förra sommaren fick jag nog efter mitt min sons resa med all inclusive till Sardinien. Sardinien rekommenderar jag. Även TUI som resebolag men konceptet – skjut mig!

Solen skiner på oss. Det är hett här. Vi bor precis vid Pine Walk i Port de Pollenca. En destination jag absolut kan rekommendera. Vi har en hyrbil så vi tar oss runt på ön. Igår besökte vi Port de Soller. Vackert.
Vi pratar mycket om att bo här. Inte nu men sen. Jag säger ja till ett liv på Mallis. Inte nu men sen.

Britter. Det är britter överallt. Stranden vi älskar att ligga på, söka skugga under tallarna, den älskas av brittiska barnfamiljer. I synnerhet en familj med en mamma som låter oavbrutet. Hon underhåller sin son tjugofyrasju. Om inte med peppande ord eller förklaringar om livets vara eller icke vara, om varför det gula planet flyger ner och hämtar vatten tills alla sånglekar sätter fart. Hon har med sig andra familjer och de tycks föröka sig i hennes gäng. De tar över. Ungarna är inte hela tiden förtjusta av att vara på stranden. De tappar tålamodet och då låter de. Högt! Mammans hopp och danssånger har spelat ut sin roll. Varken vatten eller bananer hjälper. Till slut kapitulerar de och ger sig av. Hem. Siesta.
Jag studerar dem för att jag kan inte låta bli att fascineras av hur man orkar. Jag var aldrig den där lekmamman. Inte till de där ytterligheterna. Min dotter fick ha tråkigt. Tror sällan hon hade tråkigt. Hon hade en fantastisk förmåga att alltid roa sig själv. Sonen är och var en annan femma. Men det går inte att jämföra.

Så. Semester. Jag vill aldrig åka hem. Jag saknade mitt hem en eftermiddag, när febern slog till och jag var sänkt och dränkt med snor. Vem vill ligga sjuk på andras domäner i ett tropiskt klimat?
Dagen efter var febern borta men inte snoret och hostan. Halsontet hängde med en dag till.
Nu är jag bara snorig. Hostar lite. Och jag längtar efter att få springa. Sjukt. Men jag sprang andra morgonen och det var en befrielse. Jag blev lycklig. Sen blev jag lycklig när sjukan tog mig. Spanska sjukan. Fast inte fullt så allvarlig. Spanska sjukan light.

Det händer bra saker inom mig här. Perspektiv och reflektion. Innan jag åker hem så ska jag skissa ner min handlingsplan och sätta den i verket. Jag ska skruva på drivkraften för nu börjar jag känna hur den kittlar mig. Löpningen kom av sig till förmån för oändliga timmar padel. Padel är sjukt roligt och jag har hittat nya underbara bekantskaper. Men min armbåge säger stopp och vila. Mina lektioner här är inställda. Lusten finns kvar men jag tror att löpningen måste få lite mer plats. Den befriar mig på ett sätt inte padeln kan. Gymmet ska göra mig stark, så jag slipper tennisarmbåge. Jag kommer återvända till padeln. Var så säkra.

Mallorca är bra för mig. Min semester är bra för mig. Trots att myggen snart ätit upp mig och spanska sjukan light däckat mig så har det hänt saker. Perspektiv och reflektion. Good stuff.

Ännu ett spretigt inlägg i min spretiga blogg. Men min tankar är spretiga och det är jag med.

D R I V K R A F T

Vad är din drivkraft. Frågade jag henne som om det vore en helt naturlig fråga. Tror aldrig att jag har ställt de frågan till någon, inte ens till mig själv. Jag om någon borde fundera på min drivkraft. Jag behöver oceaner av den sorten att driva mig dit jag vill. Just nu är jag en eka som driver planlöst till havs. Jag tar mig dit vinden blåser. Jag är inte riktigt överens att det är så jag vill ha det längre. Men då måste jag ju också identifiera vad det är jag vill.
För en tid sedan ville jag inte skiljas, fastän att jag vid en tidpunkt såg det som den enda utvägen, att ta beslutet om att skiljas. Jag var förlorad och mitt hjärta likaså men så kom jag på mig själv att jag inte ville och jag gjorde något åt det. Trots alla förmaningar om att inte ta tillbaka eller be om att få komma tillbaka. Jag lyssnade inte. Bara på mig själv och det är förmodligen det bästa jag gjort.

Jag har länge haft längtan att skriva, skriva mer än jag gör men drivkraften har varit kraftlös. Min högstadielärarinna skratta åt mig när jag avslöjade min dröm om att skriva. Du kommer aldrig att lyckas med det. Hon sa det och skrattade åt mig. Jag trodde på henne. Idag uttalade jag orden högt, att varje dag jag inte skriver så ger jag henne rätt. Min tid är nu. För tiden sen, den vet vi inget om och det är heller inget vi kan ta för givet. Så. Min tid. Är nu.

Bloggen har ju varit ett sätt att hålla skrivandet vid liv, om än med nöd så är det ett format som skulle kunna hjälpa mig framåt. Bloggen har väl halvdött. Jag känner väl att den spretar och för många håll att man egentligen inte vet vad det är jag vill ha skrivet. Mer än allt som faller i mina tankar i skrivande stund. Ofta är det livet jag skriver om, det som sker innanför mig. Kärnan i mig. Påverkat av alla yttre omständigheter i mitt liv. Ändå censurerar jag mer än jag vill. Ja, det är ju det där med hänsyn va. Kanske ska jag nischa mig mer och sluta censurera mig så förbaskat.

Jag tänker ofta att jag borde styra upp bloggen mer. Framförallt uppdatera oftare.
Det blev ett spontant möte mellan människor idag. Jag är tacksam för att jag fick detta möte och jag kunder ställa frågan till C om hennes drivkraft. För hon driver sig själv framåt och tar andra med sig. Jag tänker att jag vill följa med framåt och ta med mig några på vägen. De som vill.

Jag åker på semester på torsdag. Vi åker på semester. Och jag tänkte att jag ska tända drivkraften. Den som ska ta mig framåt dit och där jag vill vara. Jag vill inte längre bara nöja mig. Jag vill testa att göra det jag drömt om så länge. Jag har ju ändå tre timmar på planet och jag kommer ingen vart och ingen i min familj är social i tre timmar på planet.
På planet startar jag projekt D R I V K R A F T.