Perspektiv, reflektion och spanska sjukan

Jag är på semester. Riktigt efterlängtad semester eftersom jag tappat mig helt efter kollapsen i Januari. Min drivkraft är ur funktion. Eller kanske ligger den mest i vila och väntar på mig. Väntar tills jag är redo. Så nu vilar vi, jag och drivkraften. Semester på annan ort, annat klimat sätter perspektiv.

Jag är på Mallorca, en ö jag besöker för andra gången i mitt liv. Första gången visade sig tyvärr inte ön från sin bästa sida, inte vädermässigt i alla fall. Kallt och det regnade på tvären. M E N jag fick uppleva två cykelturer. Jag fick se sidor av ön jag inte visste fanns eftersom jag alltid haft förutfattade meningar om charterdestinationer. Jag åker hemskt gärna inte på charter. Förra sommaren fick jag nog efter mitt min sons resa med all inclusive till Sardinien. Sardinien rekommenderar jag. Även TUI som resebolag men konceptet – skjut mig!

Solen skiner på oss. Det är hett här. Vi bor precis vid Pine Walk i Port de Pollenca. En destination jag absolut kan rekommendera. Vi har en hyrbil så vi tar oss runt på ön. Igår besökte vi Port de Soller. Vackert.
Vi pratar mycket om att bo här. Inte nu men sen. Jag säger ja till ett liv på Mallis. Inte nu men sen.

Britter. Det är britter överallt. Stranden vi älskar att ligga på, söka skugga under tallarna, den älskas av brittiska barnfamiljer. I synnerhet en familj med en mamma som låter oavbrutet. Hon underhåller sin son tjugofyrasju. Om inte med peppande ord eller förklaringar om livets vara eller icke vara, om varför det gula planet flyger ner och hämtar vatten tills alla sånglekar sätter fart. Hon har med sig andra familjer och de tycks föröka sig i hennes gäng. De tar över. Ungarna är inte hela tiden förtjusta av att vara på stranden. De tappar tålamodet och då låter de. Högt! Mammans hopp och danssånger har spelat ut sin roll. Varken vatten eller bananer hjälper. Till slut kapitulerar de och ger sig av. Hem. Siesta.
Jag studerar dem för att jag kan inte låta bli att fascineras av hur man orkar. Jag var aldrig den där lekmamman. Inte till de där ytterligheterna. Min dotter fick ha tråkigt. Tror sällan hon hade tråkigt. Hon hade en fantastisk förmåga att alltid roa sig själv. Sonen är och var en annan femma. Men det går inte att jämföra.

Så. Semester. Jag vill aldrig åka hem. Jag saknade mitt hem en eftermiddag, när febern slog till och jag var sänkt och dränkt med snor. Vem vill ligga sjuk på andras domäner i ett tropiskt klimat?
Dagen efter var febern borta men inte snoret och hostan. Halsontet hängde med en dag till.
Nu är jag bara snorig. Hostar lite. Och jag längtar efter att få springa. Sjukt. Men jag sprang andra morgonen och det var en befrielse. Jag blev lycklig. Sen blev jag lycklig när sjukan tog mig. Spanska sjukan. Fast inte fullt så allvarlig. Spanska sjukan light.

Det händer bra saker inom mig här. Perspektiv och reflektion. Innan jag åker hem så ska jag skissa ner min handlingsplan och sätta den i verket. Jag ska skruva på drivkraften för nu börjar jag känna hur den kittlar mig. Löpningen kom av sig till förmån för oändliga timmar padel. Padel är sjukt roligt och jag har hittat nya underbara bekantskaper. Men min armbåge säger stopp och vila. Mina lektioner här är inställda. Lusten finns kvar men jag tror att löpningen måste få lite mer plats. Den befriar mig på ett sätt inte padeln kan. Gymmet ska göra mig stark, så jag slipper tennisarmbåge. Jag kommer återvända till padeln. Var så säkra.

Mallorca är bra för mig. Min semester är bra för mig. Trots att myggen snart ätit upp mig och spanska sjukan light däckat mig så har det hänt saker. Perspektiv och reflektion. Good stuff.

Ännu ett spretigt inlägg i min spretiga blogg. Men min tankar är spretiga och det är jag med.