Publicerad på

Helt ute och cyklar

Jag har fått en ny cykel. En så kallad gravelbike. Den är blå och heter Trek Checkpoint alr4. Ska inte tråka mer med detaljer kring min cykel.

I alla fall, förförra veckan hade vi middagsgäster och vi pratade om cykling. Någonstans i detta samtal tror jag att jag började ljuga. Just då trodde jag fullt på min egen lögn. Det var en sanning. Med sjukt mycket modifikation. Hörde mig själv säga att jag älskar att ”klättra” i cykling, det vill säga köra uppför. I höstas när jag besökte Mallorca och fick två dagars cykling var det mycket klättring i serpentiner. Underbart. Jobbigt och det gick inte alls fort. Inte på när i någon hastighet värd att skryta om men jag älskade gnetanden och gnällandet. Nog om det.

Jag fick äta upp mina ord och se sanningen som en lögn. Första backen uppför med min premiär med en cykelklubb. Hatade precis varenda sekund uppför. Mina ben och mitt flås hatade det. Jag hade inget att ge och samtalet med Heléne gick på repeat och jag insåg att jag ljugit.
En hand på ryggen fick bära migi de värsta backarna på 70-rundan. Ja inte körde vi i 70km/h även om jag tyckte att det var det jag upplevde för att inte tappa klungan så var 70 distansen. Vad fasen tänkte jag när jag sa att jag älskar klättring?
Mitt förakt mot en viss specifik backe satte rot. Jag hatar härslövsbacken. Den är dryg och den är jobbig för en novis som påstår sig älska klättra men knäckte mig och min sanning.

Två dagar senare, eller kanske tre tog jag backen igen utan en hand på ryggen och fick ett PR på Strava. Viktigt. Tycker likt förbannat inte om det men det ska inte få knäcka mig. Dessutom ska jag ta tillbaka sanningen; jag älskar att klättra. Än så länge får den vila i att den är en lögn.

Om cirkus en vecka är det dags för triathlon. Mitt första någonsin och jag är inte alls förberedd. Simmat en gång. Löpträningen, ja den har legat i träda. Fokus har legat på padel. Jag kan inte tänka mig att padel är det bästa sättet att träna inför ett triathlon men lätt det roligaste. Hell yes.

Just det, vi satte ett mål. Tidsmål, klara sprintdistansen på sub 1h45min. 400 meter simning, 20km cykling och 5km löpning. Två växlingar som tar 2-3 min vardera. Det låter görbart men jag måste erkänna, jag är sjukt rätt och nervös. Cyklingen är mitt starkaste kort.

Söndag den fjärde augusti smäller det. 13:15 går startskottet. Vilket betyder att när klockan slår 15 ska jag ha passerat mållinjen. Vi får väl se hur det blir med det. Gulp!!!

Publicerad på

Kill myself with kindness.

Det är sant. Jag måste bli snäll mot mig själv. Någon sa det till mig. Jag lyssnade. Hon har så klart helt rätt. Jag har i alla tider varit extremt hård mot mig själv. Inte helt oväntat är jag också min egen största kritiker. Emma, shout out till dig, du är en sällsam skådad pärla. Tack för orden, jag ska vårda dem ömt och påminna mig då och då. Inte för inte man säger ”kill’em with kindness”.

Idag träffade jag en vän och det är en befrielse för att med henne vågar jag alltid berätta eller lufta sånt som man annars kanske inte luftar. Känsliga ämnen. Inget är konstigt där. Vi hann aldrig prata om allt det andra jag ville lyfta, från en kreativ själ till en annan. Vi snuddade vid det när vi följdes åt till punkten där vi skulle skiljas åt. Kvar blev jag med allt som inte blev sagt, helt sonika fick jag tid och rum att tänka allt ett varv till.

Jag gör inte det jag älskar. Jo, jag spelar padel. Utan padel dör jag och jag var på väg att dö när armbågen började bråka men den tycks ha bråkat klart och jag spelar igen. Lycka.
Jo jag är ju trött och jag hamnar lätt i soffan, särskilt nu i Wimbledontider. Där sjunker jag ner och hela mitt inre sjunker ner och jag inser att det är kanske så att min kropp behöver sofftid, egentligen är jag tveksam till det för knoppen vill inte. Faktum är ju att när jag rör på mig så är jag mindre trött. Lite moment 22 här.
Nuff said, bara ut och swinga de lurviga. Paolo sa att det tar 21 dagar. Paolo säger mycket men jag tror att man kan sila fram riktiga guldkorn i allt han pladdrar. Han pladdrar i sina sociala kanaler och i en av dem har jag lyckats fånga in honom.
Tjugoen dagar alltså tar det. Jag har två missions just nu i mitt liv. Förutom det tredje uppenbara get my shit together, mission ett; ta tag i skrivprojektet för det kan vara en vinnare och projekt två; springa som fan. Helt utan inbördes rangordning. Jag tror att OM jag får upp röva ur sängen på morgonen så följer resten med. Jag har ljuset nu på morgonen, snart är det mörkt som i ett isbjörns….piiiip och kallt också för den delen, det kommer ALDRIG att hända då. NÄVER ÄVER! Därför måste jag skapa vanan, giftet nu. Ljuger inte Paolo tar det ju bara 21 dagar. Paolo heter också Roberto. Han heter liksom både och och jag gissar att alla mer eller mindre känner till snubben.

Ingen aning när dag ett är, men när den väl händer ska jag fanimej med tjockt pannben nöta in tjugo till. Sen vet man inte vad som händer. I korta drag enligt Paolo kommer jag bli lycklig och framgångsrik. Är du skeptisk? Vågar du att inte ta chansen? Inte jag. Inte nu.

Avslutningsvis, med get my shit together menar jag bara att jag ska bli kvitt utmattningsdepressionen jag hänger med.

Dagens inlägg skulle egentligen handla om något helt annat, så är det när man freebejsar.

Over and out.

Publicerad på

Snacka går ju

Allting spretar åt alla håll. Motivationen tryter och jag är kolossalt trött. Obegripligt trött, för jag begriper inte hur det är möjligt att vara så trött som jag är, trots att jag sover som jag ska. Varit på semester och vilat upp mig.
Jag orkar inte hålla mig vaken. Det är en kamp varenda dag, till den milda grad att jag på fullt allvar börjar tro att det är något som inte stämmer.

Det är en del som inte stämmer och en del är saker jag tänkt att jag ska ta tag i men det händer inte. Förmodligen händer inget just nu för att jag är sjukligt trött och då är det ganska utmanande att ta tag i livet. Det fundamentala är att jag inte har skrivit ner min lista med saker att göra. Mina mål och delmål. Otroligt töntigt men otroligt viktigt att faktiskt svart på vitt definiera mål och delmål men framförallt klargöra varför man vill vissa saker.

En sak jag pratat mig varm om där ute bland människor och kanske svamlat om det här på bloggen är min så kallade power hour. Ta tid för mig och detta skulle då helst ske på morgonkvisten innan alla andra i mitt hushåll vaknar och pockar på min uppmärksamhet och kräver något från mig. Komma till arbetet full av energi och power. Så var tanken. Där har den stannat och samlar damm för fullt. Inspirationen kom från ett kraftpaket jag aldrig trodde skulle inspirera mig men skam dem som stänger dörrar. Paolo Roberto går upp aptidigt på morgonen och tränar för att sen ta sig an dagen med full power. Han sa, om jag inte missminner mig, att detta är något som ge honom power att utföra alla måsten under dagen. Att han faktiskt har en fördel när han sätter sig i möten med andra av att vara full med energi istället för att gäspa över kaffekoppen. Lyssna på Framgångspoden med Alexander Pärleros, avsnittet med Paolo.

Jag tänkte att jag ska…men inget hände och inget händer och allt är mitt eget fel utan tvekan. Jag kan inte lägga detta på nån annan än mig. Så nu tänker jag att jag hamnat lite i ett moment 22 som jag måste ta mig ur och detta ska helst ske noll fem trettio imorgon bitti.
Tanken är att jag ska ut och springa. Jogga lite lätt med discodans i örat.
Händer det inte imorgon händer det aldrig. Frågan är då, hur ska jag lyckas få upp arslet ur sängen och bege mig ut. O A V S E T T väder. Annars är ju vädret en enkel sak att skylla på. Därför kommer jag utmanas extra imorgon med regn på tvären och stora mörka moln på min himmel.

Får klura lite på hur jag ska lyckas. Lyckas jag, kommer jag skriva hur det kom sig att jag lyckades. Nu får det vara nog med varmluft och faktiskt göra slag i saker.

To new beginnings!