Kill myself with kindness.

Det är sant. Jag måste bli snäll mot mig själv. Någon sa det till mig. Jag lyssnade. Hon har så klart helt rätt. Jag har i alla tider varit extremt hård mot mig själv. Inte helt oväntat är jag också min egen största kritiker. Emma, shout out till dig, du är en sällsam skådad pärla. Tack för orden, jag ska vårda dem ömt och påminna mig då och då. Inte för inte man säger ”kill’em with kindness”.

Idag träffade jag en vän och det är en befrielse för att med henne vågar jag alltid berätta eller lufta sånt som man annars kanske inte luftar. Känsliga ämnen. Inget är konstigt där. Vi hann aldrig prata om allt det andra jag ville lyfta, från en kreativ själ till en annan. Vi snuddade vid det när vi följdes åt till punkten där vi skulle skiljas åt. Kvar blev jag med allt som inte blev sagt, helt sonika fick jag tid och rum att tänka allt ett varv till.

Jag gör inte det jag älskar. Jo, jag spelar padel. Utan padel dör jag och jag var på väg att dö när armbågen började bråka men den tycks ha bråkat klart och jag spelar igen. Lycka.
Jo jag är ju trött och jag hamnar lätt i soffan, särskilt nu i Wimbledontider. Där sjunker jag ner och hela mitt inre sjunker ner och jag inser att det är kanske så att min kropp behöver sofftid, egentligen är jag tveksam till det för knoppen vill inte. Faktum är ju att när jag rör på mig så är jag mindre trött. Lite moment 22 här.
Nuff said, bara ut och swinga de lurviga. Paolo sa att det tar 21 dagar. Paolo säger mycket men jag tror att man kan sila fram riktiga guldkorn i allt han pladdrar. Han pladdrar i sina sociala kanaler och i en av dem har jag lyckats fånga in honom.
Tjugoen dagar alltså tar det. Jag har två missions just nu i mitt liv. Förutom det tredje uppenbara get my shit together, mission ett; ta tag i skrivprojektet för det kan vara en vinnare och projekt två; springa som fan. Helt utan inbördes rangordning. Jag tror att OM jag får upp röva ur sängen på morgonen så följer resten med. Jag har ljuset nu på morgonen, snart är det mörkt som i ett isbjörns….piiiip och kallt också för den delen, det kommer ALDRIG att hända då. NÄVER ÄVER! Därför måste jag skapa vanan, giftet nu. Ljuger inte Paolo tar det ju bara 21 dagar. Paolo heter också Roberto. Han heter liksom både och och jag gissar att alla mer eller mindre känner till snubben.

Ingen aning när dag ett är, men när den väl händer ska jag fanimej med tjockt pannben nöta in tjugo till. Sen vet man inte vad som händer. I korta drag enligt Paolo kommer jag bli lycklig och framgångsrik. Är du skeptisk? Vågar du att inte ta chansen? Inte jag. Inte nu.

Avslutningsvis, med get my shit together menar jag bara att jag ska bli kvitt utmattningsdepressionen jag hänger med.

Dagens inlägg skulle egentligen handla om något helt annat, så är det när man freebejsar.

Over and out.