Trängd i livet.

Hade jag haft en spade hade jag grävt ner mig. Jag är trött. Jag är trött på att vara trött. Leva med depression och utmattning är en utmaning. Känner mig förlorad i alla sociala sammanhang men isolering är inte ett klokt alternativ.
Jag pratar ofta inte om mina flyktkänslor. Fly från livet och flytta i litet torp vid en sjö eller fjord. Nära skog och berg. Jag inbillar mig att där skulle jag bara vilja vara tills det går över. Ingenting går ju magiskt över. Det går ju inte att rida ut ”stormen”.

Leva med depression är som att trampa runt i en sörja och man kan inte komma på en enda god tanke, i synnerhet om sig själv. Känslan av att känna sig fullkomlig värdelös oavsett vad. Idag var en typisk dag då jag försökte vända mina tankar från motvinden i lite lä. Det blev lite mer som att kasta bajs i en fläkt. Efter ett par vändor med bajs i fläkten är man rätt redo att kasta in handduken och ge upp.

Det värsta är nog ensamheten. Man kan inte prata öppet om att man är deppig. Det är inte lite höstdepp utan det är ren uppgivenhet inför livet. Supersvärta i hjärtat. Ljusglimtarna är bara glimtar, nanosekunder som dränks i all satans sörja av svärta. Man pratar inte om det för vem ska kunna förstå som inte vadat runt i skiten. Hur ska man kunna prata om att livet är överjävligt fastän att man E G E N T L I G E N borde vara instagramlycklig för att man har det man har. Allt det fina jag fläkt upp på instagram, varför räcker det inte till? Hur kommer det sig att man ändå bara överlever nätt och jämnt?

Jag känner mig trängd i livet. Jag tycker inte om mig själv så värst mycket. Inte en enkel sak att erkänna. Jag tycker inte om att jag inte tycker om mig själv. Hatar att när jag står bredvid någon jag tycker om, någon jag vara vill dela glädje med, skratta med, hatar när jag bara känner mig som en stor grå massa utan mening. Jag anstränger mig så hårt att krama ut lite skratt och vrida ur glädjetrasan lite efter en droppe men allt jag känner är att jag är en stor grå massa helt utan mening. Fruktansvärt. Inte undra på att man är helt matt.
Ibland vill jag bara skrika. Ibland storgråta men för det mesta vill jag bara fly. Jag vill inte vara jag och jag vill inte vara här.

Det svåraste av allt är att vara kring alla. Man vill ju inte smitta någon och man vill inte säga som det är för det blir så dålig stämning. Så jag blir tyst kring många. Det blir fanimej lite dålig stämning då med. Jag vet inte hur jag ska vara för man vill ju inte skapa dålig stämning.
Jobbet är värst. Av så många anledningar är jobbet värst men främst för att vi sitter i öppetlandskap. Det låter vackert att säga men det är det inte. Vem fan kom på det? Jag trivs banne mig inte alls i öppna landskap. Inte det minsta.

Nog med dålig stämning. Jag går och lägger mig och hoppas, hoppas på att morgondagen är en lite bättre dag än denna.

Höstkaos

Jag tror sommaren är slut nu. Hösten börjar braka loss överallt. Ute och inne. Hösten har alltid varit min tid på året, allting dör men börjar ändå om. ”Nyåret” liksom, allting startar, kickoffer och kurser har sin start.

Tända ljus och krypa ihop i fåtöljen med en filt och tusen historier i alla böcker jag läser men inte skriver. Jag har läst hela sommaren, överallt på alla platser har jag kastat mig in i världar och livsöden. Jag rymmer från mig egen historia. Den är svår att skriva även om den inte alls är en sanning men den plågar mig för jag rotar där inne i hjärteroten och sånt gör ont. Även om ”min historia” som jag skriver inte är sann är den heller inte osann.

Sommaren har varit skön och allting har bara varit. Skönt att bara få vara men jag tror att det har gjort mig rastlös nu. Eller är det bara en satans massa energi som vill ut på en och samma gång, lite som på våren?
Mycket är bananas just nu. Allting har ändrat struktur, dotter bytte klubb på annan ort vilket plötsligt kräver en del av mig, ett krav jag ställde upp på för hennes glädje och välbefinnande. Jag själv har kastat mig in och spela serie/liga/stege – allt vad det heter – i padel och det är så roligt. Massor av tid är uppbundet. Från inget bundet eller knutet tills låst. Låst och larmat. Jag vet inte hur jag älskar det. Jag älskar det jag gör men att vara bunden till tid och rum. Jag vet inte.

Det där med att hösten brakat loss, det är kanske bara inom mig det brakat loss. Kaos. Jag önskar att jag vågade släppa mina tankar fria här för att ventilera kaoset men jag kan inte sätta ord på det. Det bara känns i kinderna, bröstet och magen. Reder inte ens ut just nu att sortera mina tankar och sätta välkomponerade meningar. Ingen melodi till min musik.
Vad är det som händer? Mina kinder bränner.

Ikväll är det match för mig och jag hoppas innerligt för min Emma att jag kan skärpa mig eller åtminstone forcera ut kaoset i hård slag, inte glaset, så vi kan spela precis så bra som för en vecka sen. Kanske måste jag ge ifrån mig ett vårskrik fast höstskrik. Såsom hon Ronja gjorde. Har min kropp fattat del och tro att det är vår?

I natt drömde jag om röda naglar och ett skratt som fastnat på mig. Överallt. Drömmen var doftlös och bara ett skratt om och om igen. Hennes galna skratt och förmodligen hennes röda naglar. Hon, ansiktslös och platsen suddig. Jag vaknade tio i fem i morse av en försiktig hand på min axel.
Rummet var svalt och svart när jag vaknade. Borde ha gått upp men jag stannade kvar i sängen och snoozefest var igång. Nu är jag bara trött.
Ska ladda om och bege mig till hallen. Tagga match med Emma. Helt utan att ha synkat kvällens matchkläder.