Hade jag haft en spade hade jag grävt ner mig. Jag är trött. Jag är trött på att vara trött. Leva med depression och utmattning är en utmaning. Känner mig förlorad i alla sociala sammanhang men isolering är inte ett klokt alternativ.
Jag pratar ofta inte om mina flyktkänslor. Fly från livet och flytta i litet torp vid en sjö eller fjord. Nära skog och berg. Jag inbillar mig att där skulle jag bara vilja vara tills det går över. Ingenting går ju magiskt över. Det går ju inte att rida ut ”stormen”.

Leva med depression är som att trampa runt i en sörja och man kan inte komma på en enda god tanke, i synnerhet om sig själv. Känslan av att känna sig fullkomlig värdelös oavsett vad. Idag var en typisk dag då jag försökte vända mina tankar från motvinden i lite lä. Det blev lite mer som att kasta bajs i en fläkt. Efter ett par vändor med bajs i fläkten är man rätt redo att kasta in handduken och ge upp.

Det värsta är nog ensamheten. Man kan inte prata öppet om att man är deppig. Det är inte lite höstdepp utan det är ren uppgivenhet inför livet. Supersvärta i hjärtat. Ljusglimtarna är bara glimtar, nanosekunder som dränks i all satans sörja av svärta. Man pratar inte om det för vem ska kunna förstå som inte vadat runt i skiten. Hur ska man kunna prata om att livet är överjävligt fastän att man E G E N T L I G E N borde vara instagramlycklig för att man har det man har. Allt det fina jag fläkt upp på instagram, varför räcker det inte till? Hur kommer det sig att man ändå bara överlever nätt och jämnt?

Jag känner mig trängd i livet. Jag tycker inte om mig själv så värst mycket. Inte en enkel sak att erkänna. Jag tycker inte om att jag inte tycker om mig själv. Hatar att när jag står bredvid någon jag tycker om, någon jag vara vill dela glädje med, skratta med, hatar när jag bara känner mig som en stor grå massa utan mening. Jag anstränger mig så hårt att krama ut lite skratt och vrida ur glädjetrasan lite efter en droppe men allt jag känner är att jag är en stor grå massa helt utan mening. Fruktansvärt. Inte undra på att man är helt matt.
Ibland vill jag bara skrika. Ibland storgråta men för det mesta vill jag bara fly. Jag vill inte vara jag och jag vill inte vara här.

Det svåraste av allt är att vara kring alla. Man vill ju inte smitta någon och man vill inte säga som det är för det blir så dålig stämning. Så jag blir tyst kring många. Det blir fanimej lite dålig stämning då med. Jag vet inte hur jag ska vara för man vill ju inte skapa dålig stämning.
Jobbet är värst. Av så många anledningar är jobbet värst men främst för att vi sitter i öppetlandskap. Det låter vackert att säga men det är det inte. Vem fan kom på det? Jag trivs banne mig inte alls i öppna landskap. Inte det minsta.

Nog med dålig stämning. Jag går och lägger mig och hoppas, hoppas på att morgondagen är en lite bättre dag än denna.