Höstkaos

Jag tror sommaren är slut nu. Hösten börjar braka loss överallt. Ute och inne. Hösten har alltid varit min tid på året, allting dör men börjar ändå om. ”Nyåret” liksom, allting startar, kickoffer och kurser har sin start.

Tända ljus och krypa ihop i fåtöljen med en filt och tusen historier i alla böcker jag läser men inte skriver. Jag har läst hela sommaren, överallt på alla platser har jag kastat mig in i världar och livsöden. Jag rymmer från mig egen historia. Den är svår att skriva även om den inte alls är en sanning men den plågar mig för jag rotar där inne i hjärteroten och sånt gör ont. Även om ”min historia” som jag skriver inte är sann är den heller inte osann.

Sommaren har varit skön och allting har bara varit. Skönt att bara få vara men jag tror att det har gjort mig rastlös nu. Eller är det bara en satans massa energi som vill ut på en och samma gång, lite som på våren?
Mycket är bananas just nu. Allting har ändrat struktur, dotter bytte klubb på annan ort vilket plötsligt kräver en del av mig, ett krav jag ställde upp på för hennes glädje och välbefinnande. Jag själv har kastat mig in och spela serie/liga/stege – allt vad det heter – i padel och det är så roligt. Massor av tid är uppbundet. Från inget bundet eller knutet tills låst. Låst och larmat. Jag vet inte hur jag älskar det. Jag älskar det jag gör men att vara bunden till tid och rum. Jag vet inte.

Det där med att hösten brakat loss, det är kanske bara inom mig det brakat loss. Kaos. Jag önskar att jag vågade släppa mina tankar fria här för att ventilera kaoset men jag kan inte sätta ord på det. Det bara känns i kinderna, bröstet och magen. Reder inte ens ut just nu att sortera mina tankar och sätta välkomponerade meningar. Ingen melodi till min musik.
Vad är det som händer? Mina kinder bränner.

Ikväll är det match för mig och jag hoppas innerligt för min Emma att jag kan skärpa mig eller åtminstone forcera ut kaoset i hård slag, inte glaset, så vi kan spela precis så bra som för en vecka sen. Kanske måste jag ge ifrån mig ett vårskrik fast höstskrik. Såsom hon Ronja gjorde. Har min kropp fattat del och tro att det är vår?

I natt drömde jag om röda naglar och ett skratt som fastnat på mig. Överallt. Drömmen var doftlös och bara ett skratt om och om igen. Hennes galna skratt och förmodligen hennes röda naglar. Hon, ansiktslös och platsen suddig. Jag vaknade tio i fem i morse av en försiktig hand på min axel.
Rummet var svalt och svart när jag vaknade. Borde ha gått upp men jag stannade kvar i sängen och snoozefest var igång. Nu är jag bara trött.
Ska ladda om och bege mig till hallen. Tagga match med Emma. Helt utan att ha synkat kvällens matchkläder.