Publicerad på

Ett hörn och en plan.

Planera är viktigt sägs det. Disciplin är en anna viktig sak. Så nu har jag planerat en plats. Eller ja, jag har fixat till min plats, min bas där fingrarna ska glöda och hjärtat blöda. En bra hörna med bra energi, nackdelen är att jag delar rummet med resten av familjen och en TV.

Tydligen ska man bunkra upp med snacks. Snacks är viktigt. Jag kommer dricka kopiösa mängde kaffe, havrekex, nötter och gummibjörnar lär det gå åt. En och annan kväll är det inte helt omöjligt att det slinker ner ett par droppar vin. Kanske rent av champagne.
Igår visste jag inte alls vad jag ska skriva. Idag tror jag mig veta. Tror inte att jag har tid att tänka om. Så jag kör på min tanke. Den kan bära mig hela vägen. Det lär bli en mörk historia om jag känner mig.
jag känner mig smått redo och otroligt förväntansfull.
Ska bara. Ska bara förstå programmet jag fixat för att skriva i. Word är ju inte att föredra i ett längre skrivprojekt. Scrivener testar jag. Kan bli otroligt bra och kan också blir smått kaotiskt, men lite stök på vägen får man ju räkna med.
Så. På torsdag ska jag duka fram champagne, nötter och gummibjörnar, för när klockan slår fredag den första november – då är det skarpt läge.
Jag inleder nanowrimo högtidligt och hoppas avsluta det högtidligt men under mer festliga former och ett första utdrag till en bok. En roman.

Fy fan vad det lät stort och overkligt!

Publicerad på

Kill your darlings

Oktober har inte många dagar kvar. Några få. Färre än jag egentligen behöver MEN jag tror inte att det skulle göra större skillnad. På fredag smäller det. Ska strax förklara vad det är som smäller.
Har ni hört talas om NANOWRIMO? Jag snubblade över detta 2013. Det är NationalNovemberWritingMonth. Utmaningen är att skriva 50 000 ord på ett skrivprojekt. Helt valfritt vad du vill skriva. Jag skulle skriva då 2013 men inte ord blev skrivet. Jag har tänkt på det varje år men november hinner alltid smyga sig förbi även om det är den månaden på året jag lider mest. Egentligen en perfekt månad för att grotta ner sig och skriva 50 000 ord. Jag har tänkt att i år är året jag skriver. Jag når kanske inte upp i 50 000 ord men jag tänker minsann att jag ska ge det ett ärligt försök. Avsätta tid. OM SÅ KRÄVS ställa klockan på tidigt som effaaaenn på morgon och bara kliva upp. Egentligen den mest ultimata tiden eftersom då är ingen annan i familjen vaken och jag kan bara vara med mitt tangentbord och ett kopp kaffe. Problemet är ju bara det att jag inte kommer upp ur sängen. Kolsvart ute och sängen är otroligt skön. Kanske kanske är NANOWRIMO något som år mig att kliva upp och ta tag i det. Ta tag i drömmen.

Det är ju det jag vill göra men jag gör det inte. Varför? Svaret är nog oerhört komplext men kort sagt så är jag nog feg. Skyller på tusen yttre omständigheter. Jag är rädd och feg. En sak är att jag känner att jag har en sensur satt på mig. En påhittad yttre omständighet. Av mig.
Jag sitter och väntar på den perfekta inledningen. Den kommer aldrig. Inte nu och inte först.
Så nu har jag några få dagar på mig att bestämma mig. Vilken historia ska jag skriva ner. Planera det lite. Peppa mig mycket.

50 000 ord är många ord. Jag vet inte ens hur många ord jag kan skriva på låt säga en timme. Det dagliga målet är 1666 ord. Jag behöver bara bestämma mig. Jag behöver bara göra. Jag har egentligen inget att förlora på det. Inget. Värsta som kan hända är att det blir skitdåligt. Ingen kommer dö. Kanske bara en dröm. I absolut värsta fall är det drömmen som dör. I bästa fall. Skriver jag debutromanen. Tanken kittlar mig. Tänk att det kan bli så. Tänk.

#NINOWRIMO2019

Publicerad på

Lammen skäller – värper karameller

Det duggar glest mellan inläggen. Jag lovade mig själv att i oktober ska jag skriva trettio minuter varje dag. Det har jag inte gjort. Jag ljög för mig. Lurade mig själv. Det kändes som om jag skulle klara det, i hela bröstet kändes det med det hände inte och nu känner jag skam. Skam som gav mig så lätt. Gav upp innan jag gått in i ringen. Skam för att jag aldrig sätter segel i min dröm. Skam. Bara.

Livet då, hur går det med det? Eller hur går det inte? Det går inte som jag tänkt. Igår kokade jag av ilska. Jag kände hur vreden slet runt i mitt blod. Jag ville slå sönder allt. Skrika från djupet av mina lungor. Skrika sår i halsen. Jag tillät ilskan härja fritt. Jag borde ha snörat på mig de där skorna jag springer runt i ibland. Länge sen nu men det är allt jag borde göra.

Somnade arg och vaknade arg. Onsdag, den längsta dagen i min vecka. Jag borde snöra på mig skorna idag. Det var min plan men den har nästan spruckit. Bara nästan. Möjligheten finns. Om bara viljan vore en smula starkare så skulle möjligheten bli en verklighet. Konsekvenserna skulle bli effekter och endorfinerna skulle döva smärta. O M J A G B A R A G Ö R.
Hur svårt kan det vara när förnuftet vet bättre. Förnuftet vet ju att det blir bättre om jag bara ger mig ut. Jag borde göra det men jag har landat för djupt ner i dvalan. Djupt ner i svackan. Där är jag och vet en massa jag borde göra.

Det skymmer ute. Lite fukt och mycket höst. Hjärtat har kaos och huvudet är snurrigt av förvirring. Allt är upp och ner. Saknas bara att grisen gal i granens topp.
Aj vad fan! på ren Skånska. Borde ge mig av till en varmare breddgrad. Om jag bara haft lite semester att ta ut. Doktorn borde skriva ut lite solsken i kvadrat. Hellre det än allt annat rävgift han vill jag ska stoppa i mig. Kemisk framställd likgiltighet. Vad ska jag med den till? Är den så mycket bättre?

Ljuspunkt. Tror jag i alla fall. Någon har lurat mig att läsa deckare. Många har pratat varmt om denna genre och namedroppat skribenter av denna art men till slut kom den någon och nästan lade böckerna i min famn. De där deckarna Kepler har skrivit. Så nu ger jag mig ut på nytt territorium. Utanför min lilla låda ska jag utforska de jag fnyst åt. Annan ljuspunkt. Vandrade i helgen och fick bekräftat det jag länge misstänkt. Att jag älskar det. Tålamod var ledordet. Jag har aldrig haft så mycket tålamod i hela mitt liv tror jag. Jag väntade sjukt länge på att luftmadrassen skulle blåsa upp sig. Länge väntade jag. Ända tills jag gav upp och blåste upp den. Den var inte så självständig som jag trodde, det där liggunderlaget. Maten tog en evighet, jag blev inte ens ”hangry” som jag brukar. Men och andra sidan fanns det honungsrostade nötter och en pava rötjut. En hel del goa skratt och värme från lägerelden. Eldprovet kom på natten. Sova ut i mörket bland alla ljud, kylan, vätan och skogen. Jag överlevde! Jag levde!
Nu vill jag ut igen. Jag vill bo där ut i skogen. Laga min mat över öppen eld och inte ha internet. Det vill jag.
Livet blir mer hanterbart när man gör saker man vill. Saker man tycker om att göra. Ändå tycks det oändligt svårt att få till det. Är det inte märkligt så säg!? Svårt för mig, kanske inte för dig.

Innan det blir kolsvart där ute borde jag helt sonika ge mig ut om så bara det kortaste av korta rundor. Inte att förkasta.

”Jag kunde inte relatera till ordet krishantering. Jag kallade det livet”

Dags att skärpa sig va?